En gul liten jävla kyckling

Jag är lycklig. Och jag har ingen aning om varför. Kanske är det för att jag äter piller eller kanske för att jag helt enkelt överger saker som är dåliga för mig. Men jag borde inte riktigt vara såhär glad. Någonting riktigt skumt är det. Jag har ju problem, massor av dem. Ingenting man talar om. Men de kryper fram i mina drömmar. Halv sex i morse rycktes jag ur en hemsk fantasi. Men vet ni vad som var märkligt? Jag började skratta. Det är inte normalt.

Kanske är det en sådan där lycka som bara uppstår efter tortyr. Någon har stått och slagit dig så länge att du börjat leva med smärtan. Men så en dag upphör det. Sedan ett år tillbaka har jag levt i ett mentalt tillstånd som bäst kan beskrivas som en ständig förkylning. Jag har bara ytligt kunna beskriva det själv, men en slags apati. Jag har känt mig som ett skal, ett skal som varit större än jag. En sommarkväll i San Sebastian kände jag första sprickan. Men det är först nu jag kryper ut. Som en gul liten jävla kyckling. Nyfödd, glad och kramig. Kom hit!

Postdigitalism

Oh ja. Jag glömde berätta. Om den där sista kvällens fest. Vi var där båda två. Det var festen till postdigitalismens ära. En fest lika självklar som att termen snart kommer lägga sig sida vid sida längst med andra kända verklighetsbeskrivningar.

Jag har alltid velat känna basen flimra genom mig från pol till pol. Jag trodde jag sökte mig till dansgolvet för att hitta mig själv, men upptäckte att lockelsen var förlora sig i andra. Just denna kväll var det Kornél Kovács som förde mig till detta förlösande, högst sorglösa, tillstånd. Samme Kornél som jag en gång träffade på Götgatan för en massa år sedan. Han spatserade gatan fram med ett högst utstuderat paraply i näven. Kanske hade han inte ens fyllt tjugo. Inte visste jag då att den spenslige spatsören skulle utvecklas till den bäste dj:n jag hört.

Det är nu lördag kväll. Klockan är 02.15. Dansgolvet är trångt. Även Rasmus Fleischer känner basen flimra från pol till pol. Det är så jag tolkar hans rörelser. Jag känner mig oförskämt ung igen. Som om jag tålde annat än mellanöl, som om jag fortfarande sov i soffor på efterfester och vaknade upp med en halvt uppäten korv i ena handen och någons fot som jag av misstag greppat i sömnen i den andra.

Tidigare på kvällen hade jag blivit bjuden på middag. Det avlånga bordets gäster var sammanlänkade via ett gemensamt intresse, ett intresse för världen bortom människans fattningsförmåga. Jag delade bröd med präster och psykologer, lyckoforskare och livsnjutare. Under några kortar timmar var varje tanke kristallklar. Mina mörka grubblerier fick sammanhang. Och plötsligt var det bara att lyfta bort det där sammanhanget från axlarna. 

Men en sak glömde jag berätta när vi närmade oss frågan om människans gränslösa förmåga till självsuggererad meningsbyggnad.

Jag glömde berätta att jag alltid har velat känna basen flimra genom mig från pol till pol. Jag trodde jag sökte mig till dansgolvet för att hitta mig själv, men upptäckte att lockelsen var förlora sig i andra. Upplevelsen av att inte längre ha ett jag.

Det är en närmast narkotisk känsla.

Jag hade den känslan i min hand.

Och jag lyckades hålla den kvar.

00-talets bästa låt

Året är 2002. Det är vinter och jag har precis börjat journalistlinjen på JMK. Snöstorm och motvind präglar allén fram till den gamla journalisthögskolans slitna korridorer på Karlavägen i Stockholm.

Jag är djupt olyckligt kär. Det känns som ett varannandagsväder. En dag av lycka följs av en dag präglad av extrem olycka. Det här är ett tillstånd farligt nära psykosen. Verkligheten sätts ur spel. Begynnelsebokstaven i den tilltänktas namn blir magiskt. Den där lilla vokalen dyker upp överallt. Likt ett hemligt meddelande lyser den från reklampelare och tidningsrubriker. Ja, ni känner säkert igen känslan. En känsla som kan återkomma när man på ett eller annat sätt påminns om tiden då besattheten härskade. Den kan handla om en lukt. Eller en låt.

Det tar ungefär tio minuter att gå mellan tunnelbanestationen och Karlavägen 104. Motvinden blåser. På den här tiden ägde jag ingen iPod. Kanske fanns de inte ens. Jag hade en stor otymplig cd-freestyle. Den drog två batterier i veckan och gjorde man ett litet skutt eller annan hastig rörelse hoppade lasern och skivan startade om från början. Under den här vintern finns bara en enda skiva i min spelare. Det är en singel. Singeln har bara ett spår och varje morgon har jag har låten på repeat. Kanske hinner jag höra den två hundra gånger. Musiken blir mitt soundtrack till olycka och motvind. Låten är The Arks Calleth You Cometh I. 

Jag och The Ark hade redan då en lång historia. I gymnasiet var jag och min klass på turné med musikalen Jesus Christ Superstar. Jag spelade lärjunge, ett mycket prestigefullt uppdrag. En avlägsen bekant hade tipsat mig om att det fanns ett band som lät precis som Andrew Lloyd Webbers gamla rockopera. Fast bättre! Bandet hade på den här tiden bara gett ut en ep. Men fylld som jag var av religiösa grubblerier och längtan efter något häftigt efter att Oasis blivit tråkiga så blev denna apokalyptiska rock min melodi.

Runt 2002 hade min relation till The Ark svalnat. Innerst inne i mig klappade ändå ett indiehjärta. The Ark hade blivit stora. För stora. Jag var inte längre ensam om att kunna nynna med i refrängen till Cracked Messiah. 

Med plötsligt hände det.

Jag ligger i sängen. Klockradion går på och jag vaknar till ett ilsket pianointro. Från den lilla högtalaren på nattduksbordet byggs en hel opera upp. Jag kan inte röra mig. Versen, ja, det är versernas vers. En lång Jakobs stege rakt upp i den där refrängen som tonåringar fortfarande gråter bort sitt smink till. Och när man tror att låten nästan är slut tar basen över pianots roll. Hela låtbygget vrids ett kvarts varv och, tja, något verkligt mirakulöst inträffar. Ett långt ahhhhh ahhhh ahhh ahhhhhhh ahhhhhh.

Jag är yrvaken men övertygad. Jag har just hört vår tids bästa låt. Först efter slutackordet när programledaren kommer in och avar förstår jag att det är The Arks nya singel jag har hört.

Sedan dess är vi oskiljaktiga. Vintern 2002 är Calleth You Cometh I på repeat.

Och vad som än händer i mitt liv så kommer den att finnas kvar.

Precis som minnet av motvind och besatthet.

Läs mer om 00-talets bästa låtar här.

Räckmacka

Breven jag börjar få intresserar mig mycket. Andra säger att jag ska bli orolig över formuleringar som Du har nu sett det gröna lejonet träda in i zodiaken men jag ser det bara som ett bevis på att människor på ett hängivet sätt vill hinta för mig att livet är större än vad jag vid en första anblicken kan tro.

Bokmässan ger samma alkemiska känsla. Att det oädla kan bli ädelt.

Det här rummet, den här enorma salen, är givetvis ingen basar. Det är en katedral byggd av förväntningar om att livet skulle vara meningsfullt och litteraturen på något sätt skulle vara en gestaltning av den meningsfullheten. Det är en ädel tanke. Och gårdagens mest intressant diskussion behandlade just den frågan. Att kultur och religion är ett och samma ämne om de framträder i en form som inte är nedsmutsad av dogmer och hierarkier. 

Mitt i samtalet kom en taxi. Räkmackan skulle ätas upp snabbt. De var handskalade, räkorna, och någon frågade om restaurangens fingrar hade skalat dem själva. Nej, nej! Vi skickar dem med flyg till Lettland. Det är ju mycket billigare!. Men de orden lämnade vi alla normala sammanhang för några timmar. Jag såg tecken överallt. Viskade någon om ett grönt lejon där på dansgolvet?

Sedan vaknade jag och nu är nu. Alkemin har gått baklänges i sina egna fotspår.

Allt ädelt är bortblåst.

Månglarna i templet

Det har varit många resor den senaste tiden. Vi har knutit slipsen hårdare runt halsen. Vi har läst debutanter och veteraner. På ett stort papper, det mäter minst en kvadratmeter, har vi skissat på debatter och samtal. Litteraturen ska skärskådas. Vi själva ska skärskådas. Alla våra epitet ska prövas och mätas.

Ja, som ni förstår, det är snart dags för bokmässan.

Vi bryter upp formen lite då.

Följ med.

Även i år finns det någon som ska få sitt hår kammat och sin skjorta uppknäppt i den stora dubbelsängen där svitfesten alltid slutar.

Arbetets glädje

I en månads tid har jag suttit fastnaglad vid köksbordet. Mina vänner har varit kaffebryggare och P2. I övrigt endast ensamheten.

Men igår tog mina morgonpromenader en ny riktning. Storskogen byttes ut mot välvårdad park. Att gå från Djurgårdens färja till Oxenstiernsgatan innebär inga djurmöten förutom en och annan väldresserad häst som skrittar fram med en sådan självklarhet att man lätt kan tro att även den var uppfödd med, tja, överdimensionerad silversked i häststorlek i munnen.

Väl framme på min arbetsplats, ja själva ordet arbetsplats får något skimrande över sig, upptäcker jag att jag i princip inte pratat med människor på fyra veckor. Aldrig har det minsta av samtal varit så här intressanta. Och så fortsätter dagen. Någon berättar om varför Kinas styrelseskick kommer förändra hela världen och till slut göra demokratin kraftlös, någon annan föreslår en lunch på Skånska Gruvan. Och mitt i det här ringer telefonen ständigt.

Klockan 17.00 är allt över. Korridoren töms. Det här är arbetsplatsen radikala form – börja samtidigt, sluta samtidigt. Jag tror att det är något förlösande, den här fasta ramen, rutinerna jag saknat under så lång tid.

Det var länge sedan jag upplevde arbetets värme med samma innerlighet.

Jag befinner mig här nu

Tidens tand

Samtidens största fiende har alltid varit nostalgin. Även de mest avancerade uttrycken, även de mest svårforcerade slutna rummen får med åren något ofarligt över sig.

Under en gårdsstädning hittar jag ett gammalt nummer av The Spy Bar Edition. Tidningen är från 2002. Namnet The Spy Bar var mättat med myter. Ryktet hade gått från Stureplan till Bollnäs och tillbaka. Alla skulle hit och det var omöjligt att komma in. Detta var syndens näste. Detta var hedonismens spets. Tidningen jag hittade i pappersåtervinningen gjorde allt för att spä på legenderna. E-Type tar av sig kläderna under vinjetten Spy Bar Man. Rubriken Sex På Spy Bar är förtäckta erotiska noveller. Fadde berättar att han är rädd varje kväll han jobbar.

Det finns något vackert och samtidigt vemodigt i att förgängligheten slukade allt det här. Den kaxiga attityden, exklusiviteten.

Jag bläddrar fram och tillbaka i tidningen och det var länge sedan jag kände det lika tydligt. Vi är verkligen bara jord. Tiden är kort.

In i skogen

Ni har säkert sett den där filmen Man tänker sitt – berättelsen där villaområdet står för ondskan, skogen för det förlösande men samtidigt hotande. Frälsningen finns i floden där nytt liv ges till alla dem som vill låsa upp sitt liv med hjälp av dop och forsande vatten.

Filmen har gett mig en ny morgonrutin. Precis efter soluppgången, långt innan staden vaknat, beger jag mig ut på en skogspromenad. Stigen jag vandrar på är väl upptrampad. Jag har Thoreau i innerfickan trots att det är en utnött klyscha.

Jag går igenom en gammal skog. Naturen beter sig som en högljud och implicit krönika i The Spy Bar Edition från 2002 som tiden har lagt sitt förlåtande täcke över. Träden sträcker sig efter mig, men de har stelnat i sin tänkta omfamning och de kan inte skrämma mig längre.

Här i Nackareservatet finns vilda djur men jag har inte de mjuka, håriga hoberfötter som krävs för att vandra ljudlöst. Jag kommer aldrig att få se björn här. Även om det är min högsta önskan. 

Varje morgon har ett nytt mål. Just den här vandringen går mot den där igenväxta tjärnen som är så svår att hitta. Den liknar en glänta som bara kan upptäckas av den som gått vilse. Jag brukar tänka mig att jag någon gång kommer hamna på botten av den där dyiga pölen. Det sista som syns av mig ska vara en knuten näve bland näckrosor och det sista som hörs – ett ord av bubblor från botten. Kring den här hemliga platsen finns en skugga som ruvar på en skugga och varje vasstrå står stilla för sig självt. 

Jag är ensam men någon har nyss suttit här. Kanske i natt, kanske redan i går kväll. Jag för min hand över det nedpressade gräset. 

Kanske kommer en tid då jag inte behöver gå hit på egen hand även om det just nu känns avlägset. Jag vet ingen annan som delar mitt intresse för skogstjärn, björn och morgonvandring.

Vid vattnet sitter jag och undersöker hur ensamhetens känns i kroppen. Kargt, lite bitterljuvt, längtande, fritt. 

Jag kommer att stanna här länge.

Dansa på gator

Har har en fetischism för utomhusdans. Jag vet inte riktigt när det började. Kanske redan i tidiga tonåren. Jag minns en kräftfest med familjen. Den hölls i en lada. Alla var fulla. Jag blev filosofiskt full. Gick rakt ut i granskogen och fann en glänta. Med nattdimma kring benen började jag dansa. Det var en sexuell uppenbarelse.

Nu dansar jag inte lika ofta, kanske för att det är svårare att finna dessa ensamma lyckliga ögonblick. Kanske för att jag känner mig gammal, eller kanske bara för att Stockholm inte uppmanar till dans på sina gator. Stockholm är vackert, men inte sensuellt. Så fort jag lämnar landet hänger jag mig dock åt denna upphetsande lek. Förr i Paris, i somras i San Sebastian. Denna magiska stad. Det var oblygt, till allas förskräckelse.

Igår hände det ändå. Ett sällsynt ögonblick. Jag dansade.

Jag insåg då hur många steg som låg otagna i mina ben. Jag måste bort, snart.

Berlin?