Shamrock

O svunna tid. Före internet. Kent var unga. Vi älskade Kent! Och i deras anda startade vi vårt band. Våra influenser var i för sig vida. Magnus, trummor, stod för det finstämda – Cranberries och The Sundays spetsat med en gnutta Type O Negative. Kaspar, bas, tillförde det klassiska arvet och kombinerade Bach med Frank Zappa. Niklas, sång, vår toppvärvning från konkurrerande bandet Omnibus Funk försåg oss med bångstyrighet i kombination med det skolade. Jag, gitarr, stod för det gymnasiala. Det var mycket död och sorg i våra tidiga texter. Jag snodde rader från Linda Norrmans tidningsrubriker. Tror fortfarande de andra inte riktigt vet hur mycket jag lånade. Vet dock att de rynkade ögonbrynen inför versen som slutade med. Hon välter ut ett glas, en kroppsdel går i kras.

En dag var det dags för oss att sätta ett namn på vårt band hemma i Magnus föräldrars kök. Magnus mamma hade serverat scones, vi hade alla skrivit ned fem namnförslag var och lagt de små lapparna i en hög hatt. Vi var redo. Ett namn i taget skulle dras ur hatten sen så skulle alla rösta. Lapp efter lapp vecklades upp. Förslagen var många. Enchanted Senses. Tragic Love Affair. Jo, emo fanns även på denna tid. Vi hade bara inte något namn för det.

Men vi fastnade för ett annat. Vi var överens. Det här var det tyngsta förslaget. Ett namn som andades både uppkaxig ungdomlighet och spännande originalitet. Vi röstade och enades. Vårt band hette från och med nu Shamrock.

Detta var som sagt före internet. Det gick liksom inte att googla saker. Det var vi som var Shamrock. Att namnet hade några andra associationer var vi helt omedvetna om. 

Vi började ana oråd när någon frågade om vi hade döpt vårt band efter en pub på Folkungagatan. Ju mer tiden gick desto tydligare blev vårt fatala misstag. Långsamt började det nystas upp för oss. Shamrock hade något med Irland att göra!

Det var det nya Kent vi ville vara. Ett nytt Radiohead. Inte något jäkla irländskt folkmusikband. Men vi stod vårt kast.

Någon större succé fick vi aldrig vara med om. Höjdpunkten på vår karriär var en blodfylld spelning inför ett fullsatt Kafé Marx, Ung Vänsters ungdomsgård. 

Det var ingen fantastisk spelning. Vi var sjutton år. Vi kom av oss flera gånger. Mina nagelband började blöda, jag hade en dålig spelteknik. Sången gick inte att höra och ingen hade orkat micka trummorna.

Men det är ändå ett av mitt livs lyckligaste ögonblick.