Möten i mörkret
Jag är trettio år nu. Men förändringar är något som sker långsamt i mitt liv. Så fort jag lämnar den nattligt skrålande innerstadsgatan för stillsamheten ute vid havet hoppas jag på omslag i de mest barnsliga delarna av min fantasi. Jag hoppas på mognad och sans. Att upplysningens starkt lysande sken når även mig.
Kanske är jag obotlig. All världens samlade vetenskap. Ingen skillnad. Christer Sturmark som personlig coach i ett års tid. Kommer inte funka. Möta den egna rädslan. Provat det också.
Det är bara att erkänna. Jag är mörkrädd.
En gång trodde jag att jag kunde bli botad. Att hemligheten låg i att utsätta sig för det värsta tänkbara.
Så här gick det till.
Det var söndag morgon. Solens höjd i förhållande till årstiden har alltid varit mitt specialområde. Jag analyserade skuggorna i taket ovanför mig. Klockan var halv åtta på morgonen.
Rummet dånar av snarkningar. Vid sängens fotände upptäcker jag orsaken till oväsendet. Vid mina fötter kurar en gigantisk hund. Han har lagt öronen fram över ögonen. Likt en affärsman på långflygning använder han sina stora bruna skinnlappar som skydd mot omvärlden. Det här är inget djur. Det här är en väldigt liten människa iklädd tjock tovig päls som, i vaket tillstånd, ackompanjeras av en ivrigt viftande svans. Den melankoliska uppsynen och de rosslande snarkningarna är de sista pusselbitarna i gåtan kring hans hemliga ursprung.
Långsamt kravlar jag ur sängen. Allting ser så annorlunda ut i dagsljuset. Minnena från natten är avlägsna.
Utanför fönstret har havet lugnat sig. Nattens storm är över.
I tre dygn har jag undersökt hur verklig ensamhet känns. Min vän fyrvaktaren lånade ut sin arbetsbostad på två villkor. Inget ljus tänt i huset efter midnatt. Mata hunden morgon och kväll. Premisserna kändes rimliga.
Söndagsmorgonens förlåtande gryning spred sig i huset. Jag hade trivts här vid havet så länge det varit ljust. Med mörkret kom jag som vanligt sämre överens.
Redan första kvällen började min fantasi att skena iväg. Jag gjorde upp eld i tv-rummet och lagade middag till mig själv, en vattnig pasta. Jag hade befunnit mig i huset i några timmar. Bäddad sängen på övervåningen, tänt den gamla fotogenlampan i köksfönstret och utfört min huvudsaklig uppgift – matningen av hunden. Nu väntade natten. Det var min utmaning och orsak till hela utflykten.
Ensligt belägna hus har en förmåga att flytta perspektiv likt tidsresor. Havet försvann i mörkret. Fyren fortsatte att blinka, men bara utåt, inte mot huset. Det var också själva fyren som var orsaken till den där förmaningen. Inget ljust tänt efter midnatt. Inget annat än det ensliga blinkandet ut mot osynliga sjöfarare fick synas i natten. Det kunde lika gärna varit 1809 som 2009.
Så där satt jag i natten med en hund som jagade sprättande gnistor från brasan som enda underhållning.
Ofta får jag frågan vad jag är rädd för. Svaret är enkelt. Monster. Gastar. Förrymda fångar eller galningar tror jag mig kunna hantera. Det är det mer ockulta som skrämmer mig. Sanningen ligger nog i att det inom dessa områden finns större utrymmen för min fantasi. Under natten får den fantasins fritt spelrum. Och det var precis vad som hände även här, framför brasan.
Långt innan jag märker något har hunden ställt sig upp. Han är stel som en käpp med de långa öronen vridna bakåt och morrar tyst. Hans blick är riktad mot trappan upp mot övervåningen. Där uppe finns min bäddade säng och min telefon. Efter en stund hör jag att min telefon ringer. Det är efter midnatt, men egentligen är det inget konstigt att någon vill mig något sent en fredagsnatt.
Men någon däruppe svarar. Det är i alla fall så jag uppfattar det. Ringsignalen upphör, hunden tar ett steg närmare trappan. Något rör sig på ovanvåningen. Och jag tycker mig höra ett svagt mummel, som att höra en granne samtala med någon i lägenheten bredvid. Men jag uppfattar inga ord och efter några sekunder är det över. Hunden fortsätter sin bevakning av trappan och jag vågar inte resa mig upp förrän han öron återigen slokar och eldstadens gnistor blir mer spännande än att lyssna efter ljud som bara han kan höra.
Redan första natten bryter jag mot förbudet om ljus. Jag går runt i alla rummen på nedervåningen och tänder varje lampa jag kan hitta. Jag sätter igång radion och tv:n. Men upp till min säng vågar jag mig inte. När gryningen äntligen kommer somnar jag i fåtöljen med den tunga hunden i knät. Jag försöker gömma mig bakom honom. Tänker att hans tunga andetag och långsamma snarkningar ska skydda mig på något sätt.
När jag vaknar är det som om ingenting har hänt. Rädslan är borta och jag går snabbt upp på övervåningen. Där ligger min mobil med ett missat samtal. Den ligger exakt där jag lade den.
I och med att hela resan är en prövning bestämmer jag mig för att inte åka hem. Jag vill inte stanna, men vill samtidigt testa mina gränser.
Nästa natt lägger jag mig tidigt i sängen på övervåningen. Klockan är inte ens halv elva på kvällen när jag släcker ljuset. Under dagen har det blåst upp och en halv storm får huset att långsamt gunga i vinden. Jag är givetvis rädd. Jag har täcket över huvudet. Det är svårt att få luft, men jag känner mig inte lika utsatt i det lilla utrymmet som täcket bildar. Vid mina fötter vilar den stora hunden. Han tittar på mig med sina människoögon och jag tror han tycker att jag är smått larvig. Jag är övertygad om att han vet mer om natten än vad jag vet. Att han ser nyanser i mörkret som jag inte kan uppfatta. Han verkar inte rädd, men då och då reser han sig upp och stirrar rakt ut i intet med de där stora öronen dragna något bakåt.
Långsamt somnar jag och vaknar inte förrän klockan blivit halv åtta på söndagsmorgonen.
Jag hade fel. Inget blev bättre efter den där helgen. Det blev sämre. Jag började fundera i ännu vidare banor och idag vet jag inte vad jag ska tro. Det är som om jag har ett stort pussel framför mig där jag måste ta upp varje pusselbit och noggrant avgöra om biten är gjord av fantasi, överspända sinnen eller en gnutta av sanning.
Om en vecka ska jag på konferens tillsammans med Anders och John. Vi är inkvarterade i ett gemak. Kvinnan i receptionen som tog emot vår bokningsförfrågan varnade oss. Jag varnade de två andra. Men nu blev det som det blev. Vi ska tillbringa natten i slottets mest hemsökta avdelning.
Barnet inom mig har vaknat. Jag spänd. Inte rädd. Kanske får jag ännu en pusselbit.
Jag förväntar mig inte att de andra ska tro mig.
Men jag kommer skriva om allt jag upplever.
