När jag blev hardcore

Jag var sexton år. Vi satt hemma hos min kompis Alex och förberedde oss med kassettband och chokladdryck. Det var i början av gymnasiet. Jag var svårt indie och läste Linda Norrmans Expressenkrönikor med stora rullande ögon. Denna kväll skulle något exceptionellt inträffa. Stockholms mest mytomspunna klubb för ungdomar med turnups och Fred Perry-tröja skulle öppna sina famnar. Gino hade konsert utan åldersgräns.

Tre band var ute på turné. Fireside, Entombed och Refused. Mitt fokus var Fireside. Deras låt Kilotin hade precis släppts. I videon såg alla uttråkade ut och drack hembränt ur dricksglas. Det var långt till Piteå från Upplandsgatan i Vasastan och chokladdrycken på den tiden. Antagligen var det just det som lockade.

Någon timme innan konserten hade vi hunnit lyssna igenom Firesides samlade produktion. Vi konstaterade att Jupiter var bästa låten. Precis innan vi skulle gå ville Alex spela något med Refused. Jag var instinktivt skeptisk. Dennis Lyxzén skrek genom låtarna. Det var tyngre än hembränt. För tungt trodde jag då.

Det var som att träda in i en kyrka. Gino var helig mark som omnämndes i kanoniserade skrifter som POP och Sound Affects. Jag var fruktansvärt nervös. Vågade inte gå på toaletten, utgick nämligen ifrån det var där man knarkade. Vågade inte heller gå till baren, utgick ifrån att man skulle tvingas dricka alkohol där. Jag hamnade istället längst fram i publiken.

På den här tiden bar jag fortfarande glasögon. Ett par rätt tunna, runda, inte allt för olika Harry Potters. Det skulle visa sig vara ett misstag.

Det första som hände under Firesides inledande låt var att en stor man i vit stickad tröja bestämde sig för att stagediva. Han tog sats, flög handlöst och landade rakt i mitt ansikte. Först några sekunder efteråt fattade jag att det var Patrik Arve jag fått i skallen. Det kändes rätt mäktigt. Men det gjorde inte mina glasögon hela. De hade flugit iväg, hamnat under någons fötter och blivit utdragna till ett långt streck. Glasen var intakta men bågarna helt söndervridna. Jag var nu blind och kunde bara svagt uppfatta hur Arve jazzade i väg med ryckiga rörelser som jag senare förstod var punkdans. 

Att stå där längst fram var ändå något slags livsavgörande händelse. Publiken var en enda kropp. Och jag var en del av den här svettiga, oformliga massan. Jag hade tänkt gå hem efter Fireside, morgonen efter var det prov i tyska. Men jag stannade och såg mitt livs bästa konsert.

Under Entombed hade jag suttit längst bak i lokalen och försökt vrida tillbaka mina uttänjda bågar. Det var omöjligt. Jag stoppade dem i fickan och trängde mig genom publiken.

Efter Dennis Lyxzén hållit sin inledningstal “Riktig revolution, riktig förändring, nås inte av cool punkmusik, en tuff t-shirt eller några catchy sloogans. Så ungdomar. Ducka!” hade det hänt. Jag hade blivit hardcore. 

Det syntes nog aldrig riktigt på utsidan. Men fyra år senare var jag på framsidan av tidningen Arbetaren med knuten näve på första maj.