Bengt Östes pipa

Häromdagen satt jag på tunnelbanan. Mitt emot mig satt en svart pipa. Det är inte varje dag man ser en ensam pipa, tänkte jag när jag i ögonvrån skymtade en ung kvinna. Hon såg inte pipan. Jag såg att hon tänkte slå sig ner på pipans plats. För en mycket kort sekund kände jag en släng av medkänsla. Borde jag säga någonting? Borde jag hindra henne?

Istället började jag tänka på den gången då jag fann Bengt Östes pipa. Det var sommaren 1994. Jag var tolv år och stod med vadarbyxor i Mörrumsån och fiskade. Det var en varm sommar. Runt mina ben simmade slöa laxar domnade av det ljumma vattnet. Det gick inget bra. De ville inte hugga utan glodde bara på mig med sina vita livlösa ögon och simmade vidare. Ibland vältrade de sig i ytan som sälar för att reta mig. Jag blev uttråkad av deras olust. Men så plötsligt fick jag syn på något som stack upp ur sandbottnen. Jag stack ner handen och lyfte upp en våt pipa stoppad med sand. Det var Bengt Östes pipa. Alla kanske inte minns Bengt Öste. Men det gamla nyhetsankaret och sportfiskaren var min idol. Under åttiotalet gick ett fiskeprogram på teve med namnet Napp och nytt som jag spelade in och tittade på tills magnetbandet brast.

Hur visste jag att det var Bengt Östes pipa? Det visste jag inte. Alla gubbar som fiskar röker ju pipa. Men av någon anledning ville jag tro det. Jag blev övertygad om det. Senare skulle jag utveckla denna tro till en ren lögn, berätta om hur jag hade sett Bengt Öste tappa sin pipa när en stor lax högg. Och hur jag smugit ut bakom hans rygg och stulit den.

När jag kom hem höll jag stolt upp den rengjorda pipan och förklarade storslaget för mina vänner “Det här är Bengt Östes pipa”.
Den sommaren lämnade inte pipan mina läppar. I brist på piptobak rökte jag allt som jag trodde kunde ha effekt. Torkat gräs, fimpar, snusprillor, bark, papperstidningar. Allt som kunde brinna gick ner i min pipa. Jag nekade även mina vänners ständiga förfrågan om att få testa pipan. Den var min. Den var åtråvärd. Ingen annan vi kände hade en pipa. Det fanns något magiskt över pipor. Pipans bolmande rök förde tankarna till Bilbo Bagger och sagornas värld. Ritualen var viktig, först att stoppa pipan. Sedan att tända den, de korta insugningarna som satte fart på glöden. Rökandet, och sedan den eleganta avslutningen när man knackar ur pipan.

Pipan var så eftertraktad att jag snart fick bud på den. En machete från Hobbex, The Legend of Zelda, en sliten Commando-plansch. Jag nekade dem alla. Men framåt hösten, när regnet gjorde allt orökbart veknade jag. Så en dag fick jag ett erbjudande som jag inte kunde säga nej till. 200 kronor (en hisnande summa vid tiden) och en svart salamander som hette Konstapel Bruno.

Jag sålde min pipa. Jag har ångrat det i 15 år.