Framme

På Gnesta station kommer en reporter från lokalradion fram. Ödet verkar ha fört henne hit. Hon har mick i näven, studs i stegen. Hon vill intervjua oss men ryggar tillbaka när hon hör destinationen för resan. Ni vet att det spökar på Södertuna? Jag bleknar, känner en kall kåre längs med ryggraden. John och Anders ler. De är oberörda. Det här snacket om gastar och andar verkar inte skrämma dem. Sist jag var uppe vid slottet hörde jag om en man som sov ute på en bänk i slottsträdgården. Lokalreportern ser allvarlig på oss. Spökerierna i hans rum hade tydligen varit ohyggliga. 

Vi är på plats nu. Det är vackert här. Men den obehagliga känslan att vara i närheten av något oförklarligt vill inte ge med sig.