Frälsning för en strålande själ

Min vän Klas sade en gång att vi åttiotalister är uppfödda på “risifrutti och porr”. Det ligger nog något i det. Vi är kanske den första generationen som nästan uteslutande började leva på halvfabrikat. Jag minns när mina föräldrar köpte familjens första mikrovågsung. De omfamnade denna mirakelmaskin till den grad att de i princip kastade ut ugnen, spisen och alla andra köksredskap genom fönstret. Med mikron kunde man ju göra allt, tina bröd, värma vatten, koka ägg och även tillaga mat.

Jag skulle säga att min kropp till sådär 83 % består av Dafgårds mikromat. Av pulverpotatismos som är brännhett på ytan och fruset i mitten. Av gråa ärtor. Av potatis som man även kan använda som studsbollar. Av kött som skäms för att kallas kött. Är det någonting jag håller mina föräldrar skyldiga för, det är i och för sig mycket, så är det min mathållning. Må de brinna.

Men jag borde kanske tacka dem för att jag nu för tiden låter friterade lotusblommar, duvhöfter och pocherade ägg strösslade med silverinklädda sesamfrön rinna ner i halsen. I somras gjorde jag en matresa genom Baskien som snarast kan beskrivas som pilgrimsfärd för min mikromatade kropp. Inte ens smöret var sig likt.

Ovan: Ett baskiskt smör grillat på apelsinträd, på en bädd av vulkaniserat salt och aska.