Den eviga melankolin
Ett kärt knep bland psykologer är att be sina patienter berätta om bilder i deras huvuden. Oftast handlar det om gestaltningar av framtiden. Hur livet kommer utvecklas. Vad som kommer att ske.
Jag har upptäckt att mina sådana bilder om framtiden handlar om något förlorat. Något som funnits men försvunnit. Det är svårt melankoliskt. Det är skymningsbilder. Och jag älskar dem. Det var i den här världen jag och Arvo Pärt mötte varandra till exempel. All hans musik var en portal bort från mitt köksbord, mina tillkortakommanden, alla begränsningar. Jag sålde min stereo hemma. Varför ha den kvar när det enda man lyssnar på är sakralt? Då fungerar en radio med extra ljudingång lika bra.
Men i en sådan värld går det inte att leva. Det är ren fantasi. Vilket gör allt en smula vackert, men samtidigt hopplöst. Jag kommer aldrig komma dit. Det här har plågat mig länge. Det har gjort att den världen som jag lever i långsamt dragit sig allt längre bort från de där bilderna.
Det här sammanhanget, just de här texterna, på den här platsen, var en idé om att försöka fånga flyktigheten. I alla fall i ord. Ni vet hur det gick. Det blev berättelsen om två kutade ryggar, tyngda av arbete och förpliktelser. Livets lätthet blev inget annat än text. Inte så illa i för sig. Kanske levs de flesta liv på det här sättet. Längtande.
Men nu blir det i alla fall av. På måndag åker vi till ett slott. Med vit hemsökande slottsfru. Vida höstliga ängder. Glasverandor. Badtunna.
Okej, badtunnan kanske inte är så där värst melankolisk.
Men kanske sorglös.
Linnéa:
gokväll!
funderar på en sak: varför publiceras alla inlägg åtta minuter över klockslaget?
tove:
jag vet inte vad jag ska skriva, mer än att jag tycker att du är helt fantastisk. det finns inget finare än att ligga och lyssna på livet & döden, att låta musiken som är med i programmen snudda längst inne i hjärtat. ibland känns det som om jag tappar alla ord, och ibland börjar jag gråta. att tacka för att du finns kanske låter lite väl klyschigt, men jag vill väldigt gärna tacka dig för att du gör det du gör.