Teologi

Slottet visar inte bara upp sig i ståtlig prakt. Snabbt insåg vi även att vi var de enda gästerna. Varje tom ekande sal är en tidsresa. Ödsligheten i dagsljus känns som en befriande gleshet. Men samma gleshet kommer i nattens skuggor göra mig mycket olustig. 

Ute på verandan serverades lunch. Vi hamnade snart i en teologisk diskussion med vitt skilda ståndpunkter. Nya testamentet är som andra säsongen av Rome! Gamla testamentet är som Gladiator!

Vi enades inte om mycket. Men bestämde oss för att bordlägga debatten om det transcendenta till efter natten i spökgemaket.

Framme

På Gnesta station kommer en reporter från lokalradion fram. Ödet verkar ha fört henne hit. Hon har mick i näven, studs i stegen. Hon vill intervjua oss men ryggar tillbaka när hon hör destinationen för resan. Ni vet att det spökar på Södertuna? Jag bleknar, känner en kall kåre längs med ryggraden. John och Anders ler. De är oberörda. Det här snacket om gastar och andar verkar inte skrämma dem. Sist jag var uppe vid slottet hörde jag om en man som sov ute på en bänk i slottsträdgården. Lokalreportern ser allvarlig på oss. Spökerierna i hans rum hade tydligen varit ohyggliga. 

Vi är på plats nu. Det är vackert här. Men den obehagliga känslan att vara i närheten av något oförklarligt vill inte ge med sig.

Shamrock

O svunna tid. Före internet. Kent var unga. Vi älskade Kent! Och i deras anda startade vi vårt band. Våra influenser var i för sig vida. Magnus, trummor, stod för det finstämda – Cranberries och The Sundays spetsat med en gnutta Type O Negative. Kaspar, bas, tillförde det klassiska arvet och kombinerade Bach med Frank Zappa. Niklas, sång, vår toppvärvning från konkurrerande bandet Omnibus Funk försåg oss med bångstyrighet i kombination med det skolade. Jag, gitarr, stod för det gymnasiala. Det var mycket död och sorg i våra tidiga texter. Jag snodde rader från Linda Norrmans tidningsrubriker. Tror fortfarande de andra inte riktigt vet hur mycket jag lånade. Vet dock att de rynkade ögonbrynen inför versen som slutade med. Hon välter ut ett glas, en kroppsdel går i kras.

En dag var det dags för oss att sätta ett namn på vårt band hemma i Magnus föräldrars kök. Magnus mamma hade serverat scones, vi hade alla skrivit ned fem namnförslag var och lagt de små lapparna i en hög hatt. Vi var redo. Ett namn i taget skulle dras ur hatten sen så skulle alla rösta. Lapp efter lapp vecklades upp. Förslagen var många. Enchanted Senses. Tragic Love Affair. Jo, emo fanns även på denna tid. Vi hade bara inte något namn för det.

Men vi fastnade för ett annat. Vi var överens. Det här var det tyngsta förslaget. Ett namn som andades både uppkaxig ungdomlighet och spännande originalitet. Vi röstade och enades. Vårt band hette från och med nu Shamrock.

Detta var som sagt före internet. Det gick liksom inte att googla saker. Det var vi som var Shamrock. Att namnet hade några andra associationer var vi helt omedvetna om. 

Vi började ana oråd när någon frågade om vi hade döpt vårt band efter en pub på Folkungagatan. Ju mer tiden gick desto tydligare blev vårt fatala misstag. Långsamt började det nystas upp för oss. Shamrock hade något med Irland att göra!

Det var det nya Kent vi ville vara. Ett nytt Radiohead. Inte något jäkla irländskt folkmusikband. Men vi stod vårt kast.

Någon större succé fick vi aldrig vara med om. Höjdpunkten på vår karriär var en blodfylld spelning inför ett fullsatt Kafé Marx, Ung Vänsters ungdomsgård. 

Det var ingen fantastisk spelning. Vi var sjutton år. Vi kom av oss flera gånger. Mina nagelband började blöda, jag hade en dålig spelteknik. Sången gick inte att höra och ingen hade orkat micka trummorna.

Men det är ändå ett av mitt livs lyckligaste ögonblick.

Min svarta sida

Igår fick jag mejl av webbgeniet Ted Valentin:

“Hej Anders,

Det verkar vara en sajt som sköter ego-googlingen åt dig. Men jag misstänker att Ted på något sätt har en algoritm som förbättrar det förflutna. Helt säkert finns det en “svart sida” som man får betala för att få tillgång till, där allt ont och elakt har samlats. Något som skulle se ut såhär ungefär:

“Hej Anders,

Fredagen den 4:e september tänkte jag släppa en ny sajt!

En liten teaser: Syftet med den här sajten är att svara på frågan: Vem är du?

Exempelvis så är DU:
Inte längre redaktör på bon
Uppfödd på micromat
En idiot
Misslyckad i relationer
Berättar sövande anekdoter
Definitivt Erics raka motsats
Nästa alkoholist
Elak
Svarar aldrig i telefon
Egocentrisk
Oromantisk
Tjock”

Sanningen

Jag läser Anders twitter. Den är lite speciell. För det första är han den enda jag känner som har etthundratrettiotvå följare men som inte följer någon själv. Kanske är det talande för hans livsfilosofi. För det andra ligger en doft av mystik över hans inlägg. Han lever ett liv bortom min händelsehorisont. Idag har han “syndat”. En annan dag lider han av hybris men har sjukdomsinsikt. Ibland “hyvlar han sin själ”, ibland “lämnar han Guds rike”, ibland får han kunskap om “Kristus heliga lans”.

Allt detta är väldigt spännande. I badtunnan kommer jag kräva honom på svar. Jag tror han besitter en kunskap som kan förlösa mig.

Även om det kommer innebära att även jag måste synda.

Den eviga melankolin

Ett kärt knep bland psykologer är att be sina patienter berätta om bilder i deras huvuden. Oftast handlar det om gestaltningar av framtiden. Hur livet kommer utvecklas. Vad som kommer att ske.

Jag har upptäckt att mina sådana bilder om framtiden handlar om något förlorat. Något som funnits men försvunnit. Det är svårt melankoliskt. Det är skymningsbilder. Och jag älskar dem. Det var i den här världen jag och Arvo Pärt mötte varandra till exempel. All hans musik var en portal bort från mitt köksbord, mina tillkortakommanden, alla begränsningar. Jag sålde min stereo hemma. Varför ha den kvar när det enda man lyssnar på är sakralt? Då fungerar en radio med extra ljudingång lika bra. 

Men i en sådan värld går det inte att leva. Det är ren fantasi. Vilket gör allt en smula vackert, men samtidigt hopplöst. Jag kommer aldrig komma dit. Det här har plågat mig länge. Det har gjort att den världen som jag lever i långsamt dragit sig allt längre bort från de där bilderna.

Det här sammanhanget, just de här texterna, på den här platsen, var en idé om att försöka fånga flyktigheten. I alla fall i ord. Ni vet hur det gick. Det blev berättelsen om två kutade ryggar, tyngda av arbete och förpliktelser. Livets lätthet blev inget annat än text. Inte så illa i för sig. Kanske levs de flesta liv på det här sättet. Längtande.

Men nu blir det i alla fall av. På måndag åker vi till ett slott. Med vit hemsökande slottsfru. Vida höstliga ängder. Glasverandor. Badtunna.

Okej, badtunnan kanske inte är så där värst melankolisk. 

Men kanske sorglös.

Fläkten

- Vad gör Linus nu för tiden?

- Det vanliga, nu bygger han ett flygplan.

- Va, har han övergivit undervattensfarkosten?

- Du känner ju Linus.

- Ja, jo.

Igår kväll satt jag i en källare långt under Gamla stans kullerstensgator och talade om det förflutna med en barndomsvän. Ett ämne vi alltid återkommer till är vår gemensamma vän, Linus. Linus, geniet, uppfinnaren, fixaren. Jag minns när jag för första gången blev hembjuden till Linus. Rummet var fyllt av kartonger med elektronikskrot. Linus pappa var militär. Istället för blomvaser hade de jättestora patronhylsor. Linus frågade om jag ville ha jordgubbsaft och gick ut till köket. Istället för att komma med saft kastade han in handgranat i rummet. Det var i det ögonblicket vi blev vänner. Vi hade samma sorts humor.

Linus var uppfinnare. Han hade alltid ett projekt på gång, alltid ett experiment som skulle testas. En del kunde uppta år av hans tid, andra varade bara en dag. Av någon anledning började vi igår tala om fläkten. Det var ingen märkvärdig historia, bara en sådan där man kommer ihåg för att den var så typisk för Linus. Det började med att Linus en dag glatt berättade att han hade funnit en fläkt i en container. En fläkt var under tidigt nittiotal någonting avundsvärt. Det var någonting som vissa föräldrar hade ovanför vattensängen. En lyxprodukt.

När vi kom hem till Linus hade han precis monterat upp den i taket.

- Är den inte lite stor?, frågade vi när vi fick se den stora gråa fläkten.

Det var ingen vanlig fläkt, utan någon slags industrifläkt med metallblad. Den tog upp halva taket.

- Då fläktar den desto bättre, svarade Linus.

Med illa dold spänning tryckte han på startknappen. Den tunga fläkten började svinga sina rotorblad. Långsamt först, men snart fick den upp fart. Det fläktade. Fläkten snurrade fortare. Det blåste. Fläkten snurrade ännu fortare. Det började storma. Linus tryckte i panik på stopknappen, men fläkten svarade inte. Istället började den kränga i taket. Plötsligt slets en affisch från väggen, en hög med papper började fara runt i rummet, ett porslinsdjur gick i golvet mer ett kras. Jag har aldrig förr eller senare sett en storm inne i ett rum. Men det här var en riktig storm. Det mesta som var löst åkte antingen ner på golvet eller började kastas runt i en virvel. Papper flög upp i fläkten och strimlades till konfetti. Fläkten började plötsligt skrika. Vi kastade oss ut ur rummet innan den slet loss en bra bit av taket och kraschade i golvet.

Vi drack lite öl och log. Det var en typisk dag med Linus, varken den sämsta eller den värsta. Bara en helt vanlig dag med en mycket ovanlig människa.

Samtal

Under sommaren har jag haft en ständig följeslagare. Peter Englund. Hans kortare texter om allt från tystnadens historia till berättelsen om varför människor luktade så illa i slutet av 1600-talet är för mig vad ett nytt avsnitt av True Blood är för er. 

Min fallenhet för ständiga sekreterare är ju dokumenterad och sen försommarens tronskifte uppe vid Stortorget kändes det rätt och riktigt att plöja i alla fall någon av den nyes essäsamlingar. Det var smart. Du fylls av det som lite enkelt brukar kallas för anekdotisk kunskap. Bra story är här viktigare än diger faktainhämntning. 

Denna förmåga är oerhört gångbar i sociala sammanhang. 

Du sitter vid ett stort bord. Samtalet tystnar. Ni känner inte varandra särskilt bra. Och du vill ta kommandot. Det är då du ska pröva det. Den anekdotiska kunskapen. Här får ni tre klassiker och en nykomling.

1. Vet ni varför man hade peruk förr i tiden?

2. Har ni hört att Sovjet längst med Norra Ishavet byggde fyrtorn som låg så avlägset att de var tvungna att drivas med var sitt litet kärnkraftsverk?

3. Har ni hört om Mansa Musa, kung av Mali, som på 1300-talet ville vara givmild i Kario men gav bort så mycket guld att den egyptiska ekonomin kollapsade?

Och så nykomlingen.

Vet ni att de har hittat en pyramid i Bosnien? Världens största pyramid!

Den där med pyramiden är min senaste favorit.

Det ska erkännas. Tricket funkar inte jämt. Alla kan vi ju inte ha samma dragning åt förflutenhetens landskap. Men att se glittret i andras ögon när nyfikenheten tänds är något som ger varje samtal en ny lyster. Och så är ni inne i varandras tankebanor. Undrar varför ingen hittat pyramiden förrän nu?

Men i denna ädla konst finns det en mästare. Kanske för att han har läst mer Peter Englund än jag. Kanske handlar det om att han i sin barndoms dunkla tider hann läsa alla böcker som skolbiblioteket erbjöd (när han inte tvingades följa med på rockresor).

Jag pratar förstås om Anders.

Jag minns ett av våra första möten. Det var på Soldaten Svejk, mitt stamställe. Jag var tidig och satt och läste ett förhandsexemplar av Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Anders kom in i den stimmiga matsalen, såg boken, satte sig ned och tog kommandot.

Visste du att korsriddarna aldrig drack vatten? De bojkottade vatten! “Vi är riddare!” sa de. “Vi dricker bara vin.” Har du hört när korsriddarna törstade ihjäl i det heliga landet?

På den vägen är det.

När jag blev hardcore

Jag var sexton år. Vi satt hemma hos min kompis Alex och förberedde oss med kassettband och chokladdryck. Det var i början av gymnasiet. Jag var svårt indie och läste Linda Norrmans Expressenkrönikor med stora rullande ögon. Denna kväll skulle något exceptionellt inträffa. Stockholms mest mytomspunna klubb för ungdomar med turnups och Fred Perry-tröja skulle öppna sina famnar. Gino hade konsert utan åldersgräns.

Tre band var ute på turné. Fireside, Entombed och Refused. Mitt fokus var Fireside. Deras låt Kilotin hade precis släppts. I videon såg alla uttråkade ut och drack hembränt ur dricksglas. Det var långt till Piteå från Upplandsgatan i Vasastan och chokladdrycken på den tiden. Antagligen var det just det som lockade.

Någon timme innan konserten hade vi hunnit lyssna igenom Firesides samlade produktion. Vi konstaterade att Jupiter var bästa låten. Precis innan vi skulle gå ville Alex spela något med Refused. Jag var instinktivt skeptisk. Dennis Lyxzén skrek genom låtarna. Det var tyngre än hembränt. För tungt trodde jag då.

Det var som att träda in i en kyrka. Gino var helig mark som omnämndes i kanoniserade skrifter som POP och Sound Affects. Jag var fruktansvärt nervös. Vågade inte gå på toaletten, utgick nämligen ifrån det var där man knarkade. Vågade inte heller gå till baren, utgick ifrån att man skulle tvingas dricka alkohol där. Jag hamnade istället längst fram i publiken.

På den här tiden bar jag fortfarande glasögon. Ett par rätt tunna, runda, inte allt för olika Harry Potters. Det skulle visa sig vara ett misstag.

Det första som hände under Firesides inledande låt var att en stor man i vit stickad tröja bestämde sig för att stagediva. Han tog sats, flög handlöst och landade rakt i mitt ansikte. Först några sekunder efteråt fattade jag att det var Patrik Arve jag fått i skallen. Det kändes rätt mäktigt. Men det gjorde inte mina glasögon hela. De hade flugit iväg, hamnat under någons fötter och blivit utdragna till ett långt streck. Glasen var intakta men bågarna helt söndervridna. Jag var nu blind och kunde bara svagt uppfatta hur Arve jazzade i väg med ryckiga rörelser som jag senare förstod var punkdans. 

Att stå där längst fram var ändå något slags livsavgörande händelse. Publiken var en enda kropp. Och jag var en del av den här svettiga, oformliga massan. Jag hade tänkt gå hem efter Fireside, morgonen efter var det prov i tyska. Men jag stannade och såg mitt livs bästa konsert.

Under Entombed hade jag suttit längst bak i lokalen och försökt vrida tillbaka mina uttänjda bågar. Det var omöjligt. Jag stoppade dem i fickan och trängde mig genom publiken.

Efter Dennis Lyxzén hållit sin inledningstal “Riktig revolution, riktig förändring, nås inte av cool punkmusik, en tuff t-shirt eller några catchy sloogans. Så ungdomar. Ducka!” hade det hänt. Jag hade blivit hardcore. 

Det syntes nog aldrig riktigt på utsidan. Men fyra år senare var jag på framsidan av tidningen Arbetaren med knuten näve på första maj.

Frälsning för en strålande själ

Min vän Klas sade en gång att vi åttiotalister är uppfödda på “risifrutti och porr”. Det ligger nog något i det. Vi är kanske den första generationen som nästan uteslutande började leva på halvfabrikat. Jag minns när mina föräldrar köpte familjens första mikrovågsung. De omfamnade denna mirakelmaskin till den grad att de i princip kastade ut ugnen, spisen och alla andra köksredskap genom fönstret. Med mikron kunde man ju göra allt, tina bröd, värma vatten, koka ägg och även tillaga mat.

Jag skulle säga att min kropp till sådär 83 % består av Dafgårds mikromat. Av pulverpotatismos som är brännhett på ytan och fruset i mitten. Av gråa ärtor. Av potatis som man även kan använda som studsbollar. Av kött som skäms för att kallas kött. Är det någonting jag håller mina föräldrar skyldiga för, det är i och för sig mycket, så är det min mathållning. Må de brinna.

Men jag borde kanske tacka dem för att jag nu för tiden låter friterade lotusblommar, duvhöfter och pocherade ägg strösslade med silverinklädda sesamfrön rinna ner i halsen. I somras gjorde jag en matresa genom Baskien som snarast kan beskrivas som pilgrimsfärd för min mikromatade kropp. Inte ens smöret var sig likt.

Ovan: Ett baskiskt smör grillat på apelsinträd, på en bädd av vulkaniserat salt och aska.