Om gråt, dans och Fisksätra

I lördags kväll satt jag i fönstret och såg hur solen gick ner över Östersjön, på väg hem med båten från Almedalen. Jag drack en öl och på teven framför mig visade Yes Man. Plötsligt började jag gråta. Stora tårar rann ner för mina kinder. Vilket förmodligen var oerhört pinsamt för tonårstjejen som hade platsen bredvid mig. Jag insåg att jag begått ett misstag, och att jag hade slösat för mycket tid på detta. Jag började tänka på när jag själv en gång bestämde mig för att säga “Ja” till allt.

Jag hade precis  flyttat till Stockholm och bodde i en lägenhet på Telefonplan i kanske fjärde eller femte hand. Det var osäkert eftersom hyresvärdarna varken kunde svenska eller engelska. Dessutom bodde jag inte där själv. Jag delade rummet med av papperslös chilenare som onanerade på dagarna och diskade tallrikar efter Idrottsgalan på nätterna. Han älskade Pinochet, och påstod på knackig engelska att han hade varit soldat i hans armé. Vid frukostbordet kastade han då upp armen i en nazi-hälsning och skrek “Pinochet”.

En dag när jag kom hem efter en lång dag på Bon-kontoret så satt han och drack rom och cola tillsammans med en vän. Hans vän kallades “Kubanen”. De frågade om jag ville ha ett glas. Här borde jag sagt nej. Men med helt i min nya livsfilosofis anda svepte jag ett glas kubansk rom.

Sådär 15 timmar senare vaknar jag upp på ett köksgolv i Fisksätra.  Vad som har hänt däremellan är oklart. I bakfylledimman uppenbarar sig några bilder på diverse latinoställen i Stockholms förorter. En mycket märklig vision av hur jag står vid La Islas dansgolv, mina salsamoves tar sig inte riktigt när plötsligt Michael Jacksons Smooth Criminal går på. En låt som slår undan benen på vartenda salsadansare. De vinglar till, kan inte hålla rytmen och faller av dansgolvet. Jag ser min chans och går upp ensam på ett tomt dansgolv och börjar köra usla moonwalks och benkast. Men jag dominerar. En ring av handklappande chilenare samlas runt mig. Romen bränner i blodet och jag är lycklig.

När jag låg på köksgolvet med en inkamönstrad filt över magen och funderade på om det där verkligen hade hänt kom två kvinnor in i köket och gav mig en konservburk med mjölk. Den var ljummen, men ganska god. “Den är från brasilien”, sade Kubanen som kom in i köket och presenterade de två leende kvinnorna som han och chilenarens brasilianska fruar.

Någon timme senare lämnade jag Fisksätra. Och trots att min hjärna flämtade var jag helt, ärligt och fullt lycklig.