Den som följt den här resan ett tag känner oss vid det här laget. Vi har slitet rätt mycket under våren. Det har blivit många texter om hur vi båda varit fastkedjade i grottor. Nu är den tiden över. Nu är vi fria.
För ett tag. Några veckor. Ska vi säga till i mitten av augusti?
Sen börjar allt igen i och med att tiden givetvis är cirkulär, inte linjär.
När vi kommer tillbaka övergår detta till ett litterärt projekt. Som det var tänkt. Som det var förutbestämt att bli.
Ses då.
Igår åt jag söndagsmiddag hos mina käraste vänner och gjorde upp planer för vår surfsemester nästa vecka. Den stora frågan var såklart, vilka shorts ska man ha? Martin visade upp sina limiterade Sonia Rykiel-badbyxor som var lika snygga som anti-surf. Klas däremot köper bara sina shorts på Naturkompaniet. Jag gissar att jag hamnar någonstans mitt emellan modesurfaren och LA-hippien.
Resten av kvällen tittade vi på den här, drömde och blev lite tårögda:
I lördags kväll satt jag i fönstret och såg hur solen gick ner över Östersjön, på väg hem med båten från Almedalen. Jag drack en öl och på teven framför mig visade Yes Man. Plötsligt började jag gråta. Stora tårar rann ner för mina kinder. Vilket förmodligen var oerhört pinsamt för tonårstjejen som hade platsen bredvid mig. Jag insåg att jag begått ett misstag, och att jag hade slösat för mycket tid på detta. Jag började tänka på när jag själv en gång bestämde mig för att säga “Ja” till allt.
Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde i en lägenhet på Telefonplan i kanske fjärde eller femte hand. Det var osäkert eftersom hyresvärdarna varken kunde svenska eller engelska. Dessutom bodde jag inte där själv. Jag delade rummet med av papperslös chilenare som onanerade på dagarna och diskade tallrikar efter Idrottsgalan på nätterna. Han älskade Pinochet, och påstod på knackig engelska att han hade varit soldat i hans armé. Vid frukostbordet kastade han då upp armen i en nazi-hälsning och skrek “Pinochet”.
En dag när jag kom hem efter en lång dag på Bon-kontoret så satt han och drack rom och cola tillsammans med en vän. Hans vän kallades “Kubanen”. De frågade om jag ville ha ett glas. Här borde jag sagt nej. Men med helt i min nya livsfilosofis anda svepte jag ett glas kubansk rom.
Sådär 15 timmar senare vaknar jag upp på ett köksgolv i Fisksätra. Vad som har hänt däremellan är oklart. I bakfylledimman uppenbarar sig några bilder på diverse latinoställen i Stockholms förorter. En mycket märklig vision av hur jag står vid La Islas dansgolv, mina salsamoves tar sig inte riktigt när plötsligt Michael Jacksons Smooth Criminal går på. En låt som slår undan benen på vartenda salsadansare. De vinglar till, kan inte hålla rytmen och faller av dansgolvet. Jag ser min chans och går upp ensam på ett tomt dansgolv och börjar köra usla moonwalks och benkast. Men jag dominerar. En ring av handklappande chilenare samlas runt mig. Romen bränner i blodet och jag är lycklig.
När jag låg på köksgolvet med en inkamönstrad filt över magen och funderade på om det där verkligen hade hänt kom två kvinnor in i köket och gav mig en konservburk med mjölk. Den var ljummen, men ganska god. “Den är från brasilien”, sade Kubanen som kom in i köket och presenterade de två leende kvinnorna som han och chilenarens brasilianska fruar.
Någon timme senare lämnade jag Fisksätra. Och trots att min hjärna flämtade var jag helt, ärligt och fullt lycklig.
Sorglösheten hälsar på i Sommarvåningen och pratar om händelser som förändrade deras liv. Anders berättar historien om hur han som tioåring stämplades som farlig av klasskamraternas föräldrar - och tvingades gå ensam runt dammen i Backamo på väg till skolan.
“Utstött och stämplad som farlig” from Sorglösheten on Vimeo.
All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.