Tidsresenärerna

Så avlägset det känns nu. Jag gick där på vägen ner till mitt fik. Det var söndag eftermiddag. Det var kallt. Det var mars. Mörkret kom. Jag bytte några ord med min själasörjare. Sommaren var lika avlägsen som Magellanska Molnen.

Ändå är jag idag framme i framtiden. Och vi var samma två personer men i ett helt annat sammanhang.

Från Lilla Essingen till Kungshatt seglade vi slör. Ett snabbt dopp. Så en stärkande kryss tillbaka. Vi såg de pampiga trävillorna från slutet av 1800-talet. Jag fick höra berättelser om svunna tiders politiska kamp. Så annorlunda allt verkade. Med vågornas rullningar fortfarande fast i kroppen dyker ett beskrivande ord upp. Ljuvare.

Kanske är jag ändå född i fel tid. Kanske hade jag trivts bättre med att varit född år 1949 istället för 1979. Jag hade haft en träbåt, rivningskontrakt i Klarakvarteren och liten röd bärbar skrivmaskin. Kanske hade jag rökt pipa. Kanske ockuperat ett hus.

Ni hör, det är romantikern som talar. Men det är en sådan ton man får av att sakta segla fram över fjärdarna. Tiden går långsammare, snudd på bakåt.

Jag lägger rodret klart för slag. Jag vill inte omfamna det som är förlorat. Och jag trodde att jag för evigt hade begravt nostalgins söta bottensats långt inne i en snårig skog dit ingen hittar. Inte ens jag själv.

Men det är något i seglingens enkla sammanhang som får mig att se omgivningen i ett speciellt skimmer. Det ni berättar för mig under de här stunderna kommer jag tolka som något vackert, smått magiskt.

Frågan är då varför jag inte alltid seglar.