Sötma

Jag tänker på den rituella glädjen.

Den maskhållning som är en del av den mänskliga oärligheten som gör det möjligt att fortsätta leva för att citera den store.

Kanske är det så enkelt. Kanske handlar det bara om att erkänna det för sig själv.

Se sin fåfänga i ansiktet och medge att lika roligt som det är att gå på operan, i ensam upphöjdhet besöka konstutställningar samt twittra fram sin identitet, lika betydelsefullt är det att inför andra framstå som en människa som gillar att gå på operan, i ensam upphöjdhet besöka konstutställningar samt twittra fram sin identitet.

Att det alltså inte går att skilja på det yttre och det inre.

Har man erkänt det kan man kanske erkänna precis allt. Öppna själen som ett såll. Som Anders gjorde nyss. 

Även jag gör det nu.

Erkänner att livets sötma kan bara sökas hos ett riktigt gulligt djur.