Som vatten

Jag fick ett stipendium och möjligheten gavs att bege sig till slätterna i Östergötland över helgen. Helpension. Trollsafari. Andligt uppvaknande i klosterruiner. En lång diskussion. Vad är skillnaderna mellan flora, fauna, folk och fä. Är fä och fauna samma sak liksom?

Men upplevelsen framför andra var besöket vid ättestupan uppe på Omberg. Vätterns vatten låg med sin blanka glashinna under våra fötter. Det gick att hålla händerna hårt i ett stadigt staket. Men bakom skyddet var upplevelsen begränsad. Jag bestämde mig för att klättra. Att ta mig längst ut. Så nära avgrunden det bara gick.

För en tid sedan fick vi ett uppdrag om att ta tillvara på våra tankar. Att verkligen iaktta varje känsloyttring.

När jag kröp närmre stupet kände jag hur det började bubbla inom mig. Jag tror jag fnittrade. Givetvis var jag rädd. Ett felsteg och jag skulle falla handlöst trettio meter ned i Vättern. Som ni vet var det en regnig helg och den smala stigen fram till kanten var lerig och hal som en nyinköpt teflonpanna.

Men det var det här med fnittrandet som var spännande. Varför blev jag så uppsluppen i närheten av en omedelbar fara? Jag blundade när John och Henrik kröp fram mot den utskjutande klippan. Jag höll mig fast i en liten vindpinad enbuske. En fot framför den andra i en långsam gång som tog mig millimeter efter millimeter mot kanten.

Om nu uppdraget var att undersöka sina egna reaktioner och tankar kom jag fram till följande.

Jag känner mig levande när jag är i närheten av något oerhört farligt. Men jag vill inte stanna i den känslan. Den är alltför påfrestande. Men efteråt. Efteråt upplevde jag en tillfredsställelse.

Den enkla psykologiska slutsatsen är given. Du borde utsätta dig för mer faror! Möta det du tycker är obehagligt.

Men så enkelt är det nog inte. 

För hemma från Omberg satte vi oss i varsin solstol. Vädret var nu bra i Östergötland. Jag hade en pläd över knäna som en riktigt gammal människa. Vi läste varsin del av Sagan om Belgarion. Det är bara att erkänna så här rakt ut. Sist jag läste de här böckerna fick de in mitt liv i en annan bana. Utan sådana här tonårsäventyr. Utan den känslomättade epiken. Nä. Då skulle jag nog inte bära på den sentimentala ådra jag brottas så mycket med idag.

På gott och ont. 

Hur som helst. När jag satt där. Pläden värmde mig. Ryggen mot en vägg. Juni, men ändå kallt. När jag satt där befann jag mig i komplett stillhet. Jag var försjunken i en värld av fantasi. Den stunden var något helt annat än känslorna vid ättestupan. Jag upplevde en fullkomlighet. Det enda som betydde något var att Onkel Varg lyckades övertala Garion att gifta sig med prinsessan Ce’Nedra. 

Det är lugnet jag vill åt. Och jag tror inte att lugnet måste hittas i det egna äventyret. Jag tror att lugnet bara kan finnas där. 

För vem som helst att erövra.