Sjätte uppdraget: Tankar om tankar
Uppdraget om att införa en ny vana visade sig ha en för hög tröskel. Det behövs uppenbarligen experthjälp för att Eric och Anders ska kunna ta sig vidare, och därför har jag konsulterat PTP-psykologen Christian Wahlén. Christian är till vardags terapeut på Centrummottagningen och roas av att se människor göra mer av det som betyder något för dem, och mindre av det som inte gör det.
Såhär lyder uppdraget från Christian:
Tankar om tankar
Vi människor har en fantastisk förmåga. Den tar oss såväl längst ner på havets botten som längst ut i den mörkaste rymden. Vi människor kan nämligen tänka. Vi kan föreställa oss saker som inte finns och sådant som skulle kunna bli. Dessutom kan vi, genom våra handlingar, realisera fantasier och drömmar.
Som med de flesta andra vidunderliga förmågor, Randall McMurphys osvikliga ikonoklasm gentemot det psykiatriska etablissemanget såväl som Wolands hedniska och gränslöst livsbejakande utlevelser i ett grått Moskva, finns en baksida. Modern psykologisk forskning talar om för oss att vår kanske mest värdefulla förmåga, tänkandet, även är det som gång på gång står i vår väg i jakten på ett liv värt att leva.
Säkerligen känner du igen dig i tankar på att ”Om jag frågar om det, kommer de att begripa att jag inte förstår någonting” eller ”Visst skulle jag vilja, men det går verkligen inte till följd av x, z och y” eller varför inte ”Nu gäller det att prata om rätt saker, i det här sammanhanget”. Hur många gånger har inte liknande tankar styrt ditt faktiska beteende?
Hur många gånger har du gjort avkall på den du är för att passa in i ett sammanhang? Hur många kärleksförklaringar har du inte lämnat outtalade, bara för att det enligt någon internaliserad regel inte är bra att säga dem först? Hur ofta har du inte investerat timmar i en ett åtagande, inte för att sysslan i sig varit värdefull, utan för att den av det egna sinnet bedömts som viktig för andra, och därigenom även för dig?
Första steget mot ett vitalt och meningsfullt liv är att bli uppmärksam på hur vårt tänkande hela tiden begränsar, reducerar och fjättrar oss. Tillåt er att under veckas tid att försöka fånga dessa flyktiga förnimmelser som likt plötsligt flammande magnesium kommer att flyta förbi ert inre. Notera hur samma förmåga som låter er fantisera och konstruera de mest underbara av världar påverkar och reglerar ert varande.
Vem är det egentligen som bestämmer i era liv?
Kommentarer
Skriv någonting fint
All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.
Radovan (som heter nåt annat):
” ”Nu gäller det att prata om rätt saker, i det här sammanhanget”. Hur många gånger har inte liknande tankar styrt ditt faktiska beteende?”
När jag får frågan “Berätta om dina starka och svaga sidor” på anställningsintervjuer får jag tokspel! JAg vet vad jag borde säga och upprepa de klyschor som självhjälpsförfattarna för dagen föreskriver till arbetstagare. Något positivt, men inte för skrytsamt, och något lite negativ, men som kan vändas till något positivt. Men jag vägrar att ställa upp på det där ställningskriget där arbetsgivare kör med amatörpsykologiska frågor de lärt sig av konsulter och jag förväntas använda svara som arbetsförmedlingen lär ut. “Jag älskar utmaningar, att ha tio bollar i luften, är alltid glad och positiv, älskar att ge service, ger alltid det lilla extra(även om arbetgivaren inte vill ge det lilla extra i lönekuvertet)! Mitt svar i sådana situationer har blivit “Jag kan inte svara på den frågan”, och sen när jag ifrågasätter vad för slags info de tror sig få av klyschiga svar är det tack och adjö. Studera gärna anställningsformulär där den arbetssökande ska nämna tre personer denne anser har karisma och beundrar. Det förekommer ingen ekonomisk kris bland personalkonsulter. När det gäller jobb så är jag inte rädd för att bryta en nagel, men jag klarar inte av krypa i stoftet på anställningsintervjuer när konsultklyschfrågorna kommer. Jag städar toaletter bara jag slipper såna frågor. Det här var ett lite irrelevant inlägg, inser jag. Jag har väldigt god självkännedom, som ni märker
det är inte lönt:
“Hur många gånger har du gjort avkall på den du är för att passa in i ett sammanhang?”
När jag var ny i denna stad betedde jag mig väldigt spontant, öppet och ärligt - så som jag är uppfostrad, att säga det jag menar och inte säga nåt jag inte menar. Och så trodde jag att Stockholmare var, pga av deras urbana och kosmopolitiska karaktärer. Men Stockholmare säger en jävla massa utan att mena något alls med det, vilket är paradoxalt då Stockholmare ofta är utsocknes. Jag insåg i efterhand att jag betraktades som påträngande och framfusig, vilket fick mig att sluta öppna mig för folk eller alls prata med dem. Jag blev just en sådan person jag inte ville bli. Jag blev en sån som tittade bort när den store Eddie Oliva satt i t-banan en vacker vårdag och med sitt varma leende försökte få ett möte med medpassagerarnas blickar. Förgäves! Ju mer Eddie log och titta på folk desto hårdare stirrade vi i våra tidningar eller ut i tomma intet. Någon prasslade irriterat med tidningen och höll den demonstrativt upp den framför sig för att få Eddie att försvinna. Mitt hjärta grät för Eddie. Men för oss andra kände jag bara hat och skam.