Länge trodde jag att allt om mig stod skrivet, inristat, på en stor sten. Bokstäverna var eviga, inget kunde sudda ut dem. Det som där stod gällde under obegränsad tid.
Jag har börjat tänka om. Likt en KBT-terapeuts smala sugrör som botemedel mot panikattacker försöker jag identifiera tankar hos mig själv som innehåller sådan är inte jag eller det där är inte riktigt min stil. När ett sådant krokben dyker upp försöker vända på det och göra tvärtom.
Givetvis är det här något som funderar bättre i tanken än i praktiken. Och jag tror aldrig jag kommer kunna tillämpa den här metoden fullt ut (resultatet skulle ju kunna bli förödande… Jag är inte någon som slåss skulle kunna få mig att vilja spöa någon efter mindre oförrätt).
Men jag tycker ändå jag börjat komma en liten bit på vägen. Istället för att fylla i stenristningarna med röd klart lysande färg glömmer jag då och då bort att det över huvud taget finns en sådan där sten.
Igår åt jag kinesisk mat utan att blinka till exempel. Det kanske inte låter som något revolutionerande men det fanns en tid då jag fick panik över tanken att gå på indisk restaurang. Allt som inte var pizza kändes som ett hot mot min identitet.
Och så var det ju det här med resandet. Från att ha varit en person som tyckt att Kungsholmen är ett avlägset resmål för den som bor på Södermalm har jag börjat måla båtar på helgerna. Jag har börjat tro på förflyttning som något förlösande. Kanske för att varje resa för mig en liten bit längre bort från den där stenen med inristade bokstäver om vem jag är.
Jag målar båten med giftig bottenfärg. Och lägger ut kompasskurser i fotogenlampans sken. Boken Seglarhamnar på ostkusten är min kvällslektyr.
När jag var liten drogs jag in i Tove Janssons böcker. Och den melankolin som fanns i hennes glesa skärgård har jag nog ännu inte lämnat. Kanske är det därför som jag är så besatt av träbåtar, fyrtorn, fotogenlampor, skymningar över trädgårdslandet och hotfulla moln vid horisonten.
För en tid sedan träffade jag en vis kvinna som hade författat en bok om att med den egna textens hjälp skriva sig fram i livet. Kanske går det två färdsätten att kombinera. Kanske kan resan föras på två nivåer. Sjökort, båt med blå bottenfärg och kompassros för mig ända ut i kustbandet. Ord, språk, minnen och drömmar ger resan den färg som den annars bara skulle kunna ha i nostalgiska tillbakablickar.
Vem vet. Kanske hittar jag verkligen fram till en ö med ett stort tornliknande hus där fotogenlampan precis har tänts. Ett träd växer rakt upp genom taket men vad gör det när sommaren är lång och man kan gå i ide till vintern med magen full av tallbarr.
Kanske finns där också också en sten. Den är alldeles flat. När man lägger handen mot den kan man känna att något där en gång har stått skrivet.
Men vad det än var har vind och väder suddat ut det nu.
