Min kanin

Under morgonen har jag suttit och tittat på den här bilden. Jag kan inte släppa den med blicken. Nu har jag lagt den som bakgrundsbild på skrivbordet. När jag var liten hade jag en liten kanin som hette Snoddas. Han blev aldrig stor.

Ajdå

Jag läser om Erics åldrande och funderar över mitt eget. Kanske beror det på att jag befinner mig i en uppbrytningstid. Någonting har gått förlorat och det är för alltid. Jag måste tvingas inse det, hur plågsamt det än är. Jag känner ett starkt behov av flykt och försvinnande. Har börjat snegla på städer långt, långt bort.

Jag känner behov av ett berg. Någonting oövervinnerligt. Någonting att bestiga.  På torsdag kommer jag försöka resa det berget. Två år kommer det ta att klättra över. Om jag lyckas är jag tills dess bekymmersfri.

Men just nu känner jag mig fruktansvärt begränsad. Varför? Jo, hur vet man att nu är nu? Att nu är ögonblicket man kanske alltid tvingas återvända till. Det är jag rädd för.

Om åldrande

För någon månad sedan fyllde jag trettio. Först ryckte jag på axlarna och tänkte att ingenting ändras bara för att en siffra byts ut mot en annan. Men någonting har bevisligen hänt. Det syns ju till och med på kepsarna.

Före trettio… Vit. Hiphop. På sned. Dyr.

Efter trettio… Billig. Giftig målarfärg på. Funktion före stil.

Även kroppen har förändrats. Jag sväller, samtidigt som jag går ned i vikt. Jag har fått oaser av gråa hårstrån. Och jag blir bakfull efter två öl.

Ändå finns det något lockande i allt det här. En vilja att lägga hiphopkepsen på hyllan. Att omfamna vuxenlivet med all dess giftiga blåa bottenfärg.

Har jag berättat att jag ska segla i sommar? Jag ska besöka en ö längst ute i Stockholms skärgård som inte finns utmärkt på sjökorten. Den är med andra ord extremt svår att hitta. På den lilla öns enda jordplätt ska jag gräva en liten grop. Och däri lägger jag mitt gamla liv.

Kepsar, minnesluckor, brunt hår, megalomaniska tankar, stressen.

Som vatten

Jag fick ett stipendium och möjligheten gavs att bege sig till slätterna i Östergötland över helgen. Helpension. Trollsafari. Andligt uppvaknande i klosterruiner. En lång diskussion. Vad är skillnaderna mellan flora, fauna, folk och fä. Är fä och fauna samma sak liksom?

Men upplevelsen framför andra var besöket vid ättestupan uppe på Omberg. Vätterns vatten låg med sin blanka glashinna under våra fötter. Det gick att hålla händerna hårt i ett stadigt staket. Men bakom skyddet var upplevelsen begränsad. Jag bestämde mig för att klättra. Att ta mig längst ut. Så nära avgrunden det bara gick.

För en tid sedan fick vi ett uppdrag om att ta tillvara på våra tankar. Att verkligen iaktta varje känsloyttring.

När jag kröp närmre stupet kände jag hur det började bubbla inom mig. Jag tror jag fnittrade. Givetvis var jag rädd. Ett felsteg och jag skulle falla handlöst trettio meter ned i Vättern. Som ni vet var det en regnig helg och den smala stigen fram till kanten var lerig och hal som en nyinköpt teflonpanna.

Men det var det här med fnittrandet som var spännande. Varför blev jag så uppsluppen i närheten av en omedelbar fara? Jag blundade när John och Henrik kröp fram mot den utskjutande klippan. Jag höll mig fast i en liten vindpinad enbuske. En fot framför den andra i en långsam gång som tog mig millimeter efter millimeter mot kanten.

Om nu uppdraget var att undersöka sina egna reaktioner och tankar kom jag fram till följande.

Jag känner mig levande när jag är i närheten av något oerhört farligt. Men jag vill inte stanna i den känslan. Den är alltför påfrestande. Men efteråt. Efteråt upplevde jag en tillfredsställelse.

Den enkla psykologiska slutsatsen är given. Du borde utsätta dig för mer faror! Möta det du tycker är obehagligt.

Men så enkelt är det nog inte. 

För hemma från Omberg satte vi oss i varsin solstol. Vädret var nu bra i Östergötland. Jag hade en pläd över knäna som en riktigt gammal människa. Vi läste varsin del av Sagan om Belgarion. Det är bara att erkänna så här rakt ut. Sist jag läste de här böckerna fick de in mitt liv i en annan bana. Utan sådana här tonårsäventyr. Utan den känslomättade epiken. Nä. Då skulle jag nog inte bära på den sentimentala ådra jag brottas så mycket med idag.

På gott och ont. 

Hur som helst. När jag satt där. Pläden värmde mig. Ryggen mot en vägg. Juni, men ändå kallt. När jag satt där befann jag mig i komplett stillhet. Jag var försjunken i en värld av fantasi. Den stunden var något helt annat än känslorna vid ättestupan. Jag upplevde en fullkomlighet. Det enda som betydde något var att Onkel Varg lyckades övertala Garion att gifta sig med prinsessan Ce’Nedra. 

Det är lugnet jag vill åt. Och jag tror inte att lugnet måste hittas i det egna äventyret. Jag tror att lugnet bara kan finnas där. 

För vem som helst att erövra.

Nejonögat

Inatt drömde jag. Jag var kanske tio år, det var sommar. Jag satt vid en damm i Bankeryd. Den kallades Junidammen, och det gröngråa vattnet slöts in av ett massivt betonggjutet dammfäste. Det var en varm kväll, kanske i juni eller juli. Varje sommar började det övergödda dammvattnet att svälla och sprida en vidrig stank. Vattenpest täckte dammvattnet och framme vid fästet samlades bråte, träplankor, en algbeklädd livboj och några röda vägkonor. En gång hade jag och några vänner fiskat upp kadavret efter ett rådjur här. Med en lång livräddningstång hakade vi fast kroken i det möra köttet och släpade upp djuret på gångvägen. Skinnet rann av när vi försökte göra loss kroken och det låg som en nyfödd kalv i gruset. Kanske hade rådjuret gått igenom vårisen? När vi kom tillbaka dagen efter såg vi på långt håll att det lättrosa köttet hade svartnat. När vi närmade oss lyfte ett svartgrönt surrande moln som en mörk ande från rådjuret.

Men denna kväll var jag ensam. Jag gick och satte mig nedanför dammfästet. En lång betonggjuten ränna ledde vattnet från dammen ner till en å som ringlade in i lövskogen. Det var så tyst att man bortom skogen kunde höra Vätterns vågor slå in mot åns utlopp. Jag satt där ensam en lång stund. Just när det började skymma såg jag hur det jämna vattenflödet i rännan började skvätta. Nejonögonen var här. Först bara ett par stycken, men snart började hundratals små ållika gråa maskar kräla sig upp längst rännans grunda vatten. När de första nästan hade nått dammfästet reste jag mig och tog upp kniven ur fickan.

Jag klättrade upp i rännan och stack ner handen i vattnet och grep ett nejonöga. Jag fick hålla hårt för att inte den slemmiga kroppen skulle bända sig ur handen. Det gråa ögat såg på mig. När den inte kunde komma loss slingrade den sig runt min handled och sög sig med sin igellika mun fast i min hud vid handpulsådern. Jag kunde känna hur det stramade i huden när den fäste sig. Jag lyfte kniven och med ett ryck skar jag av huvudet. Svart kletigt blod rann ut över hela min hand. Nejonögat föll tillbaka ner i vattnet och strömmen spolade bort den tudelade kroppen. Sedan vaknade jag.

Alltid och aldrig

Jag finner på intet sätt att vårt nya uppdrag har en lägre tröskel som John antyder. Snarare är det ett uppdrag som tycks rasera hela grunden för min nuvarande situation. Kanske är det så illa ställt. Jag fastnar redan på första exemplet.

Frågan “Hur många gånger har du gjort avkall på den du är för att passa in i ett sammanhang?” På den frågan skulle jag kunna svara alltid och aldrig. Jag betraktar nämligen min egenskap att “passa in” som en av mina största talanger. Jag fantiserar att jag är en kameleont, att kan hoppa mellan identiteter. Att jag kan vara svenne när jag går till Grand Garbo, indie när jag går till Baba Sonic (okej här har bäst-före-passerat), hipster när jag går till Kåken och svår kulturkille när jag hänger på Candylands svartfester. Att jag kan moderera ett samtal om jämställdhet i konsten samma dag som jag sitter i en panel för ett VeckoRevyn-event och besvarar sexualrelaterade frågor.

Tja, kanske inte alltid lyckas. Men frågan är vem är jag då? Vad gör jag avkall från?

Eller är det “jag” att göra avkall?

Jag känner mig redan hopplöst begränsad.

Min staty

När jag gick förbi Berzelii park på väg till kontoret började jag fundera på vilken staty jag är. Inte främst på grund av självupptagenhet utan på grund av den förljugelse statyer döljer. Statyer har bara ett enda uttryck av ett helt människas liv som gjuts i stål. Statyer är naturligtvis ganska ointressanta, det är som att bara se filmer som slutar lyckligt. Intressanta uutryck som brister, förluster och lögner ser vi sällan.

Så vilket är mitt enda uttryck? Jag såg upp mot John Ericsson, självsäker, monumental och med blicken mot framtiden. Sedan tittar jag ner på Wallenberg, han är lite mer dyster. Inte lika glad. Jag är nog inte så lättsam som John men inte riktigt så allvarlig som Raoul. Jag föreställer mig att min staty skulle vara en enorm rund bur av rostigt järngaller som är fylld till bredden av färgglada hoppbollar. Längst upp på buren skulle det stå en kopparstaty av en naken man som har tappat sina vingar. Han har glasögon.

Gift

När jag var utomlands under gårdagen fick jag några lediga timmar kring lunch. Jag satte mig på ett fik i ett gammalt trähus, beställde in en balja kaffe. Några få minuter senare var jag förändrad. Jag har skrivit om det här tidigare men det är en förunderlig känsla – kroppen lättar från golvet, allting blir ljust, likt den som uppfann ballongen och för första gången i världshistorien fick en skymt av hur det ser ut ovanför molnen. Bländande ljust.

Så känns det när jag dricker kaffe.

Jag sitter där vid mitt bord med ett halvfärdigt bokmanus framför mig. Den är en text jag har jobbat med sedan i höstas. Det här är första gången jag noggrant läser igenom den sedan utkastet blev färdigt. Jag skrattar åt mina egna skämt. Jag stryker under med rödpenna och antecknar. Briljant! Lyckad tanke! Så här luftfyllda har kapitlen inte känns tidigare. Jag messar min förläggare. Du! Det här kan bli något. 

Några timmar senare sitter jag på flyget hem. Jag läser samma text. Men ingenting händer. Det är bara bokstäver. Jag är under molnen igen. Och här regnar det oinspirerat. Det är som om någon annan har varit där med sin rödpenna och skrivit briljant! och lyckad tanke! 

Jag tänker två tankar.

Kan kaffe verkligen vara lagligt? 

Vad skulle jag skriva med min rödpenna om jag tog kokain?

Mina tankar om tankar

Jag funderar kring Christians nya uppdrag. Här finns allt sammanfattat. Vad jag förstår handlar det om en evig kamp mellan vilja och verklighet. Fantasi och handlande.

Min första tanke när jag läser instruktionerna är: Om det ändå vore så lätt! Så kommer jag på mig själv. Det är ju precis sådana här förutfattningar jag ska göra upp med.

Så okej. Vi utgår från att saker är lätta. Jag slutar ställa mig i vägen för mig själv nu.

Natten mellan måndagen och tisdagen vaknade jag med fruktansvärt ont i halsen. Som om jag hade en klunk vodka i en hiss mellan gomsegel och svalj. Ungefär som den där visan alltså, den om att ha en liten nubbe i ett snöre i halsen… Precis så! Men det här var ingen positiv upplevelse. 

Jag vaknade. Tittade på klockan. 02.55. Aldrig är man så ensam som precis innan gryningen. Jag var varm, hade ont i kroppen, trött som en björn väckt ur idet, men kunde inte sova. Aldrig är jag så blödig som under sådana här nätter. Aldrig ångrar jag lika mycket att jag så ofta hamnar i ett evigt klagande över sakernas tillstånd.

Om det är några tankar jag skulle vilja byta ut är det just de, de som hamnar väldigt långt bort från tacksamheten. Jag känner att jag oftast översköljs av otacksamhet när jag egentligen inte har något att inte vara tacksam för. Sådana tankar ska bort.

I alla fall så länge som Christians uppdrag pågår.