Mitt band

Oh tider av storslagna planer! 

När jag var tjugo år, ungefär vid tiden då det gamla Rom plundrades av Vandalerna, fanns endast en tanke i mitt huvud. Jag skulle bli rockstjärna. En dag skulle jag bli intervjuad av gymnasietidningen Chili. Jag hade jeansjacka, uppvik på jeansen och lyssnade uteslutande på Refused, The Ark och Venus Outback.

Vi repade dagar och nätter, midsommar och julafton. Jag fick trettio restpoäng på mitt livs viktigaste utbildning. När en ny demo skulle spelas in fick allt annat stå åt sidan. Mina dagar började med att jag gick upp två timmar innan jag behövde gå hemifrån. Yrvaken satt jag i den obäddade sängen och försökte få ihop nya låtar. Än idag har jag trettio minidiscar fyllda med sådana där skisser. Jag sjunger svagt på låtsasengelska och raspar lite tyst på gitarren för att inte väcka grannarna. 

Ofta kunde jag inte sova om kvällarna. Jag var helt inne i mina egna fantasier om demoscenen på Hultsfred och att bli omskriven i tidningen POP. Allt var inom räckhåll men ändå så långt borta.

Åren gick. Drömmen blev svagare. Tills allt kraschade. Vi la ner bandet. Och sorgset tog jag avsked till högar med orimliga fantasier. Min enda drivkraft blev till sand. Jag tror fortfarande att jag inte riktigt förlikats med tanken.

I hemlighet fortsatte jag att försöka. Jag prövade att sjunga i falsett till ett trummaskinskomp. Men det här var inget som stod högt i kurs på det nyöppnade Debaser. Även det halmstråt bröts sönder. 

Men igår! Igår startade jag och Skägget ett nytt band! Vi stod åter igen på Debaser. Gitarren var nyinköpt. Luften hög. En omöjlig tanke vägde sju hundra gram. Inte mer. 

Och jag insåg. Jag måste alltid ha ett band. Jag måste alltid ha en omöjlig dröm som jag i min fantasi bemästrar.

Hur falsk den där drömmen än är ger den mig mening.

Bara självbedrägeriet kan befria mig.