Min björn

Mitt i ett samtal under gårdagskvällen kom jag på vad som tydligast kännetecknar mitt relativa förhållande till kulturen.

Jag ser ofta människor som björnar. Vi lunkar fram i livet, äter lite blåbär, gnäller över att priserna på fina vinteriden har gått upp. Ibland händer något, men det är sällan. Då är vi som björnungar som yrvaket springer ur våra bon. Stångas lite. Brölar lite. Somnar sen och glömmer alltihopa. 

Kanske är det därför jag har så svårt att känna ilska, uppröra mig, engagera mig i fejder, tro på fördumning, tro på apokalypser från höger och vänster.

Tycka att något annat än de stora frågorna och Bröderna Karamazov är intressant.

För man kan inte bli arg på en björnunge.