En gång var jag lite metal

När jag såg den här underhållande dokumentären om metal på svtplay slogs jag inte bara av att metal ur ett sociologiskt perspektiv är den absolut mest intressanta musikkulturen, men mindes även min egna korta period som metal-fan. Den började och slutade såhär:

Jag var 15 år gammal. Min nya styvpappa hette Patrick. Han hade rött hår, torshammare runt halsen och jobbade som bilmekaniker. Han brukade skryta om att han kunde känna skillnad på olika sorters bensin genom att hälla dem över armen. Hans röda hår var spikat som en igelkott. Han köpte sin hårgele i gula tvåliterburkar på Överskottsbolaget. Han älskade metal och motorcyklar.

När Patrick kom hem från verkstan öppnade han en insmugglad polsk öl och skruvade upp Iron Maiden på högsta volym. Jag vande mig. Så Patrick beslutade sig för att visa mig vad metal egentligen handlade om. Vi skulle åka till Göteborg och gå på AC/DC-konsert. Nu kanske en del musikjournalister invänder att AC/DC inte är metal. Må så vara, de var det enda bandet i hans skivsamling jag kunde tycka på riktigt.

Så klockan fem på morgonen lämnade en liten minibuss full av yrvakna bilmekaniker och ett nyvunnet metalfan Jönköping. Nu skulle Patrick och hans vänner visa vad metal egentligen handlade om. Det var inte bara musik. Halv sex fick jag min första ljumna smuggelöl i handen med orden “Inte ett jävla ord till mamma”. Jag smuttade och mådde lite illa.  Att dricka öl till frukost - det var metal.

Halvvägs till Göteborg lärde jag mig mer om metal. Då hade en spenig vinögd mekaniker redan blivit stupfull. Jag förstod av mer eller mindre sjuka fyllehistorier som drogs att han var gängets galning. Han vevade ner rutan och svingade sig ut så halva kroppen hängde utanför fönstret. Sedan började han kasta ölflaskor på motorvägen. Det var metal.

Vid tiotiden gick vi på en färja till Danmark. Alla var berusade. Vi behövde mer öl. Och öl köpte man i Danmark. Vi intog ett bord i matsalen där vi till de morgonresande pensionärernas förskräckelse för högsta hals började sjunga The Lion Sleeps Tonight. Vi blev genast ombedda att gå. Det var metal.

I Fredrikshamn snubblade sex dyngfulla män i AC/DC-t-shirts ut och vrålade For Those About to Rock We Salute You så att danska barn började gråta. Det var metal.

Nio timmar senare stod jag ensam upp Scandinavium och höll för öronen när AC/DC avlossade sina gigantiska kanoner. Jag var nästan nykter. Sex avdäckade män låg i sina stolar bredvid och snarkade. Inte ens Angus Young gitarrsolon kunde väcka dem. De var metal.

Men jag var det inte.