Dansevolution 1982 - 2009

Jag har alltid haft ett struligt förhållande till dans. Ibland har jag hatat det, men allt som oftast har jag funnit tröst och glädje och njutning i dansen. Länge föraktade jag den, tills jag en dag insåg att dans är den sanna vägen till sorglöshet.

Steg 1: Bland buskarna (1982 – 2003)

En gång i tiden dansade jag aldrig. Min dåvarande flickvän försökte dra upp mig på dansgolvet. Men jag vägrade. Jag högg tag i baren och höll mig lika krampaktigt fast som om jag hängde från en bergsklippa. Jag försökte le, men egentligen var jag inte så glad. Jag livnärde mig på jordnötter och smygtittade ut dit jag ännu inte vågade mig. Jag föraktade de som rörde sig i mörkret, men jag visste någonstans att det var självförakt. Jag hade ju fel.

Steg 2: Ner i havet (Hösten 2003 - hösten 2008)

Sedan en dag hände någonting. Jag tog ett danssteg. Lämnade skogen. Det hela skedde hösten 2003. Och det var på Jönköpings allra slitnaste och slampigaste dansgolv: Jönköpings Studentkår. Det var där stadens förtryckta sexualitet spillde ut till ett enda smutsigt gangbang som krälade till fågeldansen. Det var förlösande  och oheligt.
Mitt första dansmove var så pinsamt att tärningskastet skulle rodna. Det var min vän Martin, en lång dalmas, som lärde mig det. Förmodligen hade denna missbildning till dansmove uppstått på Hedemoras dansbana en natt från helvetet.

Man slog ihop sig med en vän och sedan gick det till såhär:

1. Den ena utnämndes till fiskare och den andra till fisk.

2. Fiskaren kastade iväg den osynliga linan till andra sidan dansgolvet

3. Där väntade fisken. Fisken blev krokad. Böjde sitt finger till en fiskekrok och hakade fast den i munnen.

4. Fiskaren fick då natt och började skrika och veva in linan.

5. Fisken kastade sig med kroken i mungipan sedan tvärs över dansgolvet.

Det kanske inte var mitt stoltaste ögonblick. Men det var ändå ett steg framåt i min dansevolution. Jag började inse att jag älskade att dansa. Jag ska inte påstå att jag är bra på det. Och jag ska inte heller påstå att jag har gjort dansandet mer värdigt. Snarare tvärtom. Men jag omfamnade det med passion. Det där lilla danssteget blev två och sedan några hundratusen till. Fem år på golvet.

Steg 3: The Last Dance (hösten 2008 - juni 2009)

Jag dansade. Tills en dag. I hösten 2008 slutade jag plötsligt och hastigt. Jag satte mig ner. Kanske var jag trött eller så hade jag tappat lusten. Kanske var det inte lika roligt längre. Jag lade dansskorna på hyllan. Under denna tid har jag stelnat. Inte bara kroppsligt. Jag har inte varit lika glad längre. Någonting fattades mig. Jag saknade det där meditativa tillståndet som bara uppstår på bra dansgolv. Men jag kunde inte göra någonting åt det. Jag kunde inte få mina fötter att röra på sig. Den barnsliga, pinsamma, sprudlande glädjen hade runnit ur mig.

Steg 4: Återkomsten (13 juni 2009 - 2o??)
Jag satt där tills jag i lördags hörde Leila K:s Electric. I min mage började en svag värme sprida sig, som om jag druckit ett glas het mjölk. Sliten, sönderspelad, överspelad men ändå världen bästa danslåt (ever). På Kåren i Jönköping hade den gått på repeat sedan 1995 men försatte ändå varje gång dansgolvet i ett tillstånd som fick Jesus Kristus att börja gråta. Värmen i min mage steg med takten och nystade sig samman till en liten ullig boll av ren gläjde.

Långsamt höjde jag min arm och kastade ut linan. I hörnet väntade en fisk.