Så avlägset det känns nu. Jag gick där på vägen ner till mitt fik. Det var söndag eftermiddag. Det var kallt. Det var mars. Mörkret kom. Jag bytte några ord med min själasörjare. Sommaren var lika avlägsen som Magellanska Molnen.
Ändå är jag idag framme i framtiden. Och vi var samma två personer men i ett helt annat sammanhang.
Från Lilla Essingen till Kungshatt seglade vi slör. Ett snabbt dopp. Så en stärkande kryss tillbaka. Vi såg de pampiga trävillorna från slutet av 1800-talet. Jag fick höra berättelser om svunna tiders politiska kamp. Så annorlunda allt verkade. Med vågornas rullningar fortfarande fast i kroppen dyker ett beskrivande ord upp. Ljuvare.
Kanske är jag ändå född i fel tid. Kanske hade jag trivts bättre med att varit född år 1949 istället för 1979. Jag hade haft en träbåt, rivningskontrakt i Klarakvarteren och liten röd bärbar skrivmaskin. Kanske hade jag rökt pipa. Kanske ockuperat ett hus.
Ni hör, det är romantikern som talar. Men det är en sådan ton man får av att sakta segla fram över fjärdarna. Tiden går långsammare, snudd på bakåt.
Jag lägger rodret klart för slag. Jag vill inte omfamna det som är förlorat. Och jag trodde att jag för evigt hade begravt nostalgins söta bottensats långt inne i en snårig skog dit ingen hittar. Inte ens jag själv.
Men det är något i seglingens enkla sammanhang som får mig att se omgivningen i ett speciellt skimmer. Det ni berättar för mig under de här stunderna kommer jag tolka som något vackert, smått magiskt.
När jag är upprörd så köper jag en skjorta. Det brukar hjälpa. En ny skjorta är lite som att börja om på nytt. Ett orört glas vin, en outforskad kväll, en ny vän. I reatider är nya vänner billiga. Jag köpte två. Ikväll ska jag bjuda ut min hippa mörka vän.
När jag såg den här underhållande dokumentären om metal på svtplay slogs jag inte bara av att metal ur ett sociologiskt perspektiv är den absolut mest intressanta musikkulturen, men mindes även min egna korta period som metal-fan. Den började och slutade såhär:
Jag var 15 år gammal. Min nya styvpappa hette Patrick. Han hade rött hår, torshammare runt halsen och jobbade som bilmekaniker. Han brukade skryta om att han kunde känna skillnad på olika sorters bensin genom att hälla dem över armen. Hans röda hår var spikat som en igelkott. Han köpte sin hårgele i gula tvåliterburkar på Överskottsbolaget. Han älskade metal och motorcyklar.
När Patrick kom hem från verkstan öppnade han en insmugglad polsk öl och skruvade upp Iron Maiden på högsta volym. Jag vande mig. Så Patrick beslutade sig för att visa mig vad metal egentligen handlade om. Vi skulle åka till Göteborg och gå på AC/DC-konsert. Nu kanske en del musikjournalister invänder att AC/DC inte är metal. Må så vara, de var det enda bandet i hans skivsamling jag kunde tycka på riktigt.
Så klockan fem på morgonen lämnade en liten minibuss full av yrvakna bilmekaniker och ett nyvunnet metalfan Jönköping. Nu skulle Patrick och hans vänner visa vad metal egentligen handlade om. Det var inte bara musik. Halv sex fick jag min första ljumna smuggelöl i handen med orden “Inte ett jävla ord till mamma”. Jag smuttade och mådde lite illa. Att dricka öl till frukost - det var metal.
Halvvägs till Göteborg lärde jag mig mer om metal. Då hade en spenig vinögd mekaniker redan blivit stupfull. Jag förstod av mer eller mindre sjuka fyllehistorier som drogs att han var gängets galning. Han vevade ner rutan och svingade sig ut så halva kroppen hängde utanför fönstret. Sedan började han kasta ölflaskor på motorvägen. Det var metal.
Vid tiotiden gick vi på en färja till Danmark. Alla var berusade. Vi behövde mer öl. Och öl köpte man i Danmark. Vi intog ett bord i matsalen där vi till de morgonresande pensionärernas förskräckelse för högsta hals började sjunga The Lion Sleeps Tonight. Vi blev genast ombedda att gå. Det var metal.
I Fredrikshamn snubblade sex dyngfulla män i AC/DC-t-shirts ut och vrålade For Those About to Rock We Salute You så att danska barn började gråta. Det var metal.
Nio timmar senare stod jag ensam upp Scandinavium och höll för öronen när AC/DC avlossade sina gigantiska kanoner. Jag var nästan nykter. Sex avdäckade män låg i sina stolar bredvid och snarkade. Inte ens Angus Young gitarrsolon kunde väcka dem. De var metal.
Gjorde precis testet på Facebook som talar om vilken stad jag är. Jag blev Stockholm. På något sätt känns det väldigt Småland. Aj. Jag är helt övertygad om att Eric skulle bli Uppsala.
“Ytan är viktig för dig och det är den som tjänar mest pengar som är mest lyckad. Antingen är du född rik eller så tar du sms-lån för att köpa märkeskläder som du använder en gång och som du sedan låter ligga längst in i garderoben, använder som badrumsmatta (vissa av er bjuder aldrig hem någon eftersom det ser ut som en svinstia) eller säljer till överpris till en lägre stående vän (h*n är din vän för att h*n har kontakter). Du känner alla men ingen på riktigt. Ingen vet att du i hemlighet är medlem i AA. Dina fritidsintressen är skor.”
Vaknade tidigt i morse. Hade även somnat tidigt. Kvällen innan försökte jag som vanligt att läsa ett par sidor i någon av de tio böcker som finns på mitt nattduksbord. Kanske är den svåra litteraturen inget för mig. Minns inte att jag somnat från Sagan om Belgarion. Men när klockan ringer ligger varje morgonÀ l’ombre des jeunes filles en fleursbredvid mig på huvudkudden. Jag måste ha somnat med den över ansiktet. Under natten har den stilla ramlat ned vid sidan av mig.
Detta är den yttersta tiden. Efter midsommar är man alltid mer ensam. Min själasörjare är oftare ute med båten än bakom kaffemaskinen. Långt borta är minnena av vintereftermiddagar nere hos honom. Varje morgon inleds numera av en stund på hans uteservering. Jag har till och med slutat att frysa när jag sitter där på gatan och läser varje bokstav i morgontidningen.
Det är också nu det gäller. På tre veckor ska ett halvt års arbete avslutas. Det är så här det känns att skida in till Oxberg. Snart framme.
När jag var tjugo år, ungefär vid tiden då det gamla Rom plundrades av Vandalerna, fanns endast en tanke i mitt huvud. Jag skulle bli rockstjärna. En dag skulle jag bli intervjuad av gymnasietidningen Chili. Jag hade jeansjacka, uppvik på jeansen och lyssnade uteslutande på Refused, The Ark och Venus Outback.
Vi repade dagar och nätter,midsommar och julafton. Jag fick trettio restpoäng på mitt livs viktigaste utbildning. När en ny demo skulle spelas in fick allt annat stå åt sidan. Mina dagar började med att jag gick upp två timmar innan jag behövde gå hemifrån. Yrvaken satt jag i den obäddade sängen och försökte få ihop nya låtar. Än idag har jag trettio minidiscar fyllda med sådana där skisser. Jag sjunger svagt på låtsasengelska och raspar lite tyst på gitarren för att inte väcka grannarna.
Ofta kunde jag inte sova om kvällarna. Jag var helt inne i mina egna fantasier om demoscenen på Hultsfred och att bli omskriven i tidningen POP. Allt var inom räckhåll men ändå så långt borta.
Åren gick. Drömmen blev svagare. Tills allt kraschade. Vi la ner bandet. Och sorgset tog jag avsked till högar med orimliga fantasier. Min enda drivkraft blev till sand. Jag tror fortfarande att jag inte riktigt förlikats med tanken.
I hemlighet fortsatte jag att försöka. Jag prövade att sjunga i falsett till ett trummaskinskomp. Men det här var inget som stod högt i kurs på det nyöppnade Debaser. Även det halmstråt bröts sönder.
Men igår! Igår startade jag och Skägget ett nytt band! Vi stod åter igen på Debaser. Gitarren var nyinköpt. Luften hög. En omöjlig tanke vägde sju hundra gram. Inte mer.
Och jag insåg. Jag måste alltid ha ett band. Jag måste alltid ha en omöjlig dröm som jag i min fantasi bemästrar.
Hur falsk den där drömmen än är ger den mig mening.
Jag har alltid haft ett struligt förhållande till dans. Ibland har jag hatat det, men allt som oftast har jag funnit tröst och glädje och njutning i dansen. Länge föraktade jag den, tills jag en dag insåg att dans är den sanna vägen till sorglöshet.
Steg 1: Bland buskarna (1982 – 2003)
En gång i tiden dansade jag aldrig. Min dåvarande flickvän försökte dra upp mig på dansgolvet. Men jag vägrade. Jag högg tag i baren och höll mig lika krampaktigt fast som om jag hängde från en bergsklippa. Jag försökte le, men egentligen var jag inte så glad. Jag livnärde mig på jordnötter och smygtittade ut dit jag ännu inte vågade mig. Jag föraktade de som rörde sig i mörkret, men jag visste någonstans att det var självförakt. Jag hade ju fel.
Steg 2: Ner i havet (Hösten 2003 - hösten 2008)
Sedan en dag hände någonting. Jag tog ett danssteg. Lämnade skogen. Det hela skedde hösten 2003. Och det var på Jönköpings allra slitnaste och slampigaste dansgolv: Jönköpings Studentkår. Det var där stadens förtryckta sexualitet spillde ut till ett enda smutsigt gangbang som krälade till fågeldansen. Det var förlösande och oheligt.
Mitt första dansmove var så pinsamt att tärningskastet skulle rodna. Det var min vän Martin, en lång dalmas, som lärde mig det. Förmodligen hade denna missbildning till dansmove uppstått på Hedemoras dansbana en natt från helvetet.
Man slog ihop sig med en vän och sedan gick det till såhär:
1. Den ena utnämndes till fiskare och den andra till fisk.
2. Fiskaren kastade iväg den osynliga linan till andra sidan dansgolvet
3. Där väntade fisken. Fisken blev krokad. Böjde sitt finger till en fiskekrok och hakade fast den i munnen.
4. Fiskaren fick då natt och började skrika och veva in linan.
5. Fisken kastade sig med kroken i mungipan sedan tvärs över dansgolvet.
Det kanske inte var mitt stoltaste ögonblick. Men det var ändå ett steg framåt i min dansevolution. Jag började inse att jag älskade att dansa. Jag ska inte påstå att jag är bra på det. Och jag ska inte heller påstå att jag har gjort dansandet mer värdigt. Snarare tvärtom. Men jag omfamnade det med passion. Det där lilla danssteget blev två och sedan några hundratusen till. Fem år på golvet.
Steg 3: The Last Dance (hösten 2008 - juni 2009)
Jag dansade. Tills en dag. I hösten 2008 slutade jag plötsligt och hastigt. Jag satte mig ner. Kanske var jag trött eller så hade jag tappat lusten. Kanske var det inte lika roligt längre. Jag lade dansskorna på hyllan. Under denna tid har jag stelnat. Inte bara kroppsligt. Jag har inte varit lika glad längre. Någonting fattades mig. Jag saknade det där meditativa tillståndet som bara uppstår på bra dansgolv. Men jag kunde inte göra någonting åt det. Jag kunde inte få mina fötter att röra på sig. Den barnsliga, pinsamma, sprudlande glädjen hade runnit ur mig.
Steg 4: Återkomsten (13 juni 2009 - 2o??)
Jag satt där tills jag i lördags hörde Leila K:s Electric. I min mage började en svag värme sprida sig, som om jag druckit ett glas het mjölk. Sliten, sönderspelad, överspelad men ändå världen bästa danslåt (ever). På Kåren i Jönköping hade den gått på repeat sedan 1995 men försatte ändå varje gång dansgolvet i ett tillstånd som fick Jesus Kristus att börja gråta. Värmen i min mage steg med takten och nystade sig samman till en liten ullig boll av ren gläjde.
Långsamt höjde jag min arm och kastade ut linan. I hörnet väntade en fisk.
I går hälsade Sorglösheten på hos Jenny och Helena i konstnärsvåningen Nya Gamla - och följde upp Erics inlägg om åldrande och hiphopkepsar. Här kommer kepshistorien i sin helhet.
Den maskhållning som är en del av den mänskliga oärligheten som gör det möjligt att fortsätta leva för att citera den store.
Kanske är det så enkelt. Kanske handlar det bara om att erkänna det för sig själv.
Se sin fåfänga i ansiktet och medge att lika roligt som det är att gå på operan, i ensam upphöjdhet besöka konstutställningar samt twittra fram sin identitet, lika betydelsefullt är det att inför andra framstå som en människa som gillar att gå på operan, i ensam upphöjdhet besöka konstutställningar samt twittra fram sin identitet.
Att det alltså inte går att skilja på det yttre och det inre.
Har man erkänt det kan man kanske erkänna precis allt. Öppna själen som ett såll. Som Anders gjorde nyss.
Även jag gör det nu.
Erkänner att livets sötma kan bara sökas hos ett riktigt gulligt djur.
Mitt i ett samtal under gårdagskvällen kom jag på vad som tydligast kännetecknar mitt relativa förhållande till kulturen.
Jag ser ofta människor som björnar. Vi lunkar fram i livet, äter lite blåbär, gnäller över att priserna på fina vinteriden har gått upp. Ibland händer något, men det är sällan. Då är vi som björnungar som yrvaket springer ur våra bon. Stångas lite. Brölar lite. Somnar sen och glömmer alltihopa.
Kanske är det därför jag har så svårt att känna ilska, uppröra mig, engagera mig i fejder, tro på fördumning, tro på apokalypser från höger och vänster.
Tycka att något annat än de stora frågorna och Bröderna Karamazov är intressant.
