Utsikter

Förra vintern var jag i Berlin. Nej, inte för att gå på Berghain. Jag var där för att i detalj studera Alte Nationalgaleries samling av Caspar David Friedrichmålningar.

Jag stod länge och blängde in i tavlornas färger. Tänkte på om det fanns någon i människors blickar som är bortglömt idag. Eller om det finns en länk mellan vilja och verklighet. På samma sätt som en iPod ser ut som något direkt upplockat från Kapten Kirks innerficka så kanske de tyska skogarna i början av 1800-talet verkligen var dimbeslöjade på ett sätt som skulle vara omöjligt idag. Att omgivningarna alltså skiftar i takt med ens förväntningar. Att saker blir som de blir för att vi vill att de ska bli så. Att Obama blir en frälsare för att vi vill ha en frälsare. Att min själasörjares kaffe är bäst i stan för att jag alltid har saknat ett stamställe. 

Som ni förstår har jag redan inlett min inre resa in i mystikens land. Därav alla dessa metafysiska utsvävningar. Men det finns även en rent konkret resa inplanerad. 

I morgon åker jag till skogen. Jag ska klättra upp på ett högt berg. Smyga fram över björnarnas iden långt innan solen går upp. Inte väcka någonting som sover förrän jag uppe på toppen kommer se tidens pil vända riktning. Skymning blir dag igen. Se mina förväntningar sprida sig som utkastad målarfärg över sluttningarna nedanför mig.

Alla dessa tankar föddes ur en kopp kaffe. Och ni säger att koffein inte är en drog.