Testiklar

Nu undrar ni förstås vad det är för mumsiga Chicken McNuggets som Ulrik kommer gående med.

Jag kan bara säga så här. Detta var en strålande middag. Vinet flödade likt en fontän på Marcus Tullius Ciceros innergård. På tv:n sjöng Howlin’ Pelle Norge till seger i en stor meloditävling. Ulrik själv hade tidigt på dagen varit ute i Skärholmen och köpt Halalslaktat. Det här var nämligen en kväll då vi åt lammtestiklar.

Fonky lyfte sitt glas och sammanfattade vår nyfikenhet inför denna maträtt: To boldly go where no man has gone before.

Jag minns lördagskvällen fragmentariskt. Det berodde inte på någon berusning, snarare var det en natt av olika inriktningar.

Det finns många som inte ser mig som en äventyrare. Jag själv är ofta en förespråkare av den här teorin. Men någonting håller på att hända. Medan Ulrik nöjt lade besticken åt sidan med två testiklar oätna mumsade jag vidare. Mm. Gott!

Jag såg i min fantasi mig själv som en resenär (det här är en av de första gångerna det händer). Jag såg pyramiderna. Jag såg trånga gränder i glömda städer. Jag såg mig själv som upptäcktsresande långt borta ifrån tryggheten i att sitta och äta panerad ost på Svejk varje måndag. Jag såg ringar av vatten sprida sig över land efter land och att jag var själva krusningen på vattenytan.

Senare. Det är närmare midnatt, jag står tillsammans med Anders bakom dj-båset högt över Stockholm. Vi pratar om förluster och melankoli. Platsen var väl vald, men musiken var överflödig, just för de här tankarna i alla fall. Jag såg framför mig hur vi satt i en skuggig trädgård vid Nilen i Luxor. Med oss hade vi några böcker om universum lånade från sjömansbiblioteket i Alexandria.

Och jag tänkte på ett brev som Bruno K Öijer skickade till sin förläggare just från den här platsen. Bruno hade i början av 1980-talet lämnat Sverige långt bakom sig. Han umgicks enbart med hundar och sädesärlor. Och så tänkte han på en teori om att tidens pil snart skulle ändra riktning.

Timmerstockarna i husen blir åter träd, poeternas dikter rinner tillbaka i bläckhornen, andra världskriget börjar med freden, osv, ända tillbaks till den sabeltandade tigern. Människor återuppstår som gamla, blir yngre och yngre tills födelsen och försvinnandet igen. Tja, varför inte.