Schüldt & Schüldt

Gusse

Nu repar vi. Gusse bor kvar hemma. I det här rummet bodde även jag en gång i tiden. När jag var sexton dj:ade jag inte på nattklubb. Jag fick på min höjd vara loggpräntare i scoutpatrullen Saltätarna. Med det var jag i för sig väldigt nöjd. Ibland känns det som om jag fortfarande är loggpräntare med uppgift att dokumentera äventyr, uppgång och fall. Det enda jobb jag har lyckats utföra hyfsat väl.

I kväll spelar vi tillsammans, jag och min lillebror. Han är fjorton år yngre.

Men jag känner mig omkörd.

En våg av lärdom och kött

dscn1039
Idag sköljde den över mig. Den stora vågen. Jag stod på den här scenen i Uppsala konserthus och talade inför Sveriges bibliotekarier. Scenerna växer. Aldrig har jag stått på en sådan stor scen. Jag trodde vågen skulle vara för överväldigande. Men så insåg jag plötsligt att om vågen är tillräckligt stor så syns den inte. Om vågen är enorm smälter den som en Gursky-målning samman till en enda form. En rörelse så stor att vi inte ens tar notis om det. Precis som att ingen märker att jorden rör sig med en hastighet av 32 kilometer i sekunden. Jag frågade en gång min astronomilärare vad som skulle hända med oss om jorden plötsligt stannade. Svaret var enkelt, de på baksidan skulle pressas ner i jorden och de på framsidan skulle kastas ut i rymden. Och kanske, denna dag, så skulle jag krossas av ett hundratal bibliotekarier som liksom en våg av lärdom och kött välde över mig.

Efter maten

Mat

Jag bjuder till. Dukar upp. Lagar mat. Gör fint. Hackar, maler och pressar. Det blir gott. Min stil är ren, gillar svindyrt vin. Min klocka är större än Stonehenge.

När jag ser mitt middagsbord är det ändå endast en tanke som snurrar i min skalle.

Allt detta ska bli så skönt att diska.

Det femte uppdraget: Vanans makt

Marcus Tullius Cicero, eller bara Cicero som han oftast kallas, levde och verkade ungefär 100 år före Kristus. Han var en romersk talare och författare, och dessutom en av sin samtids allra mest begåvade politiker.

Innan han blev halshuggen i sin bärstol och fick sitt huvud och sina händer uppspikade på Forum i Rom hann han bland annat bli dödsfiende med både Caesar och Marcus Antonius, skriva legendariska tal och bli en mästare på att få massorna med sig.

Utöver allt detta myntade han ett uttryck som varit aktuellt för alla människor i alla tider.

“Consuetudinis magna vis est”
“Vanans makt är stor”

Hur banalt och självklart det än må låta är det fyra ord som tål att begrunda. De flesta människor känner nog igen sig i upplevelsen att vara ett offer för sina vanor - att de styr hur man beter sig och är svåra att bryta även om man skulle önska det. Men det finns ju också en annan sida av myntet - och här får Cicero stöd av allt mer modern forskning: Att aktivt skapa sig en vana kan bli ett kraftfullt verktyg i en strävan mot att bli den person man vill vara och leva det liv man vill leva.

Enligt Shawn Achor, forskare i positiv psykologi vid Harvard, förstärks nervbanor i hjärnan varje dag man lyckas upprätthålla vanan, och efter bara 21 dagar har man ökat sina sannolikheten att behålla vanan drastiskt. Shawn menar också att det är stärkande i sig att uppleva att man aktivt kan skapa en ny vana. Ert uppdrag blir därför att fundera över något ni skulle vilja förändra i ert liv - och sedan göra det till en ny vana varje dag. Det kan vara allt från att meditera några minuter efter lunch eller skriva en hälsning till någon vän ni inte hört av på länge, till att bara läsa lite i den romanen eller seriealbumet ni aldrig tar er tid att göra.

Om ni vill kan ni skriva ut Shawns formulär och kryssa i varje dag då ni utför den blivande vanan. Och naturligtvis har ni ett extra incitament i och med att Sorglöshetens läsare kommer vilja följa er strävan mot att få till den nya vanan!

Lycka till!

 

I Kahunas våta farm

Nu är det klart. Sommar ska tillbringas på en surfbräda i Biarritz. Igår var Klas och jag och lyssnade på några sköna dudes som driver en surfakademi med den lika sköna sloganen “Sommaren tar aldrig slut”. De åker runt världen och surfar helt enkelt. De var brunbrända, hade blonda slingor och verkade mycket sorglösa. Det övertygade mig om att det är dags att pröva en annan livsstil. Jag vill inte vara Gollum ännu en sommar.

Jag fick lära mig att det finns två sätt att surfa på, ett som i videon ovan och ett som i videon under. De gillade “mjuk” surfing. Det gör Klas också. Jag är dock lite lockad av tanken på den stora vågen. Men förmodligen bara i fantasin.

Efteråt fick vi blommor kring halsen och en kram. Det var trevligt. Klas och jag blev inspirerade, så sedan gick vi runt och hängde blommor på alla som vi tyckte skulle följa med. Som vår vän Per.

Inatt drömde jag om den stora vågen. Den kom emot mig som ett berg. Sedan vaknade jag och låg sömnlös och tänkte på alla deadlines jag har. Jag längtar efter Kahunas våta famn.

dscn1027

Först ut från disken

Kirk

Jag har diskat för första gången. Vattnet är inkopplat. Elen påslagen. Min diskmaskin, som var marknadens billigaste, har ett ljud som snarare vittnar om att tallrikarna och glasen där inne krossas än diskas men vad gör det när min favoritkopp nu är ordentligt ren för första gången på två år.

Det var hos Vasastans dyraste antikhandlare jag en gång köpte den där muggen. Det var för min första lön från posten. Jag hade sett koppen flera år tidigare och bestämt mig. Den skulle bara bli min.

Jag älskar fortfarande hans leende. Kapten Kirk.

Världsrymdens mest sorglösa befälhavare.

Hängivenheten tar sig till Himlen

himlen

På lördag tar vi oss högst upp i Skrapan på Södermalm och spelar i fina skybaren på Och himlen därtill! Vi spelar och njuter av utsikten mellan tio och tre. Fri entré, ingen gästlista, inga konstigheter! Facebook-eventet finns här!

Tidigare samma kväll är det Salong i konstnärsvågningen Nya Gamla i Gamla Stan igen. Och även den här gången har vi några gästlisteplatser att lotta ut - mejla osa@sorglosheten.se om du vill komma. Bifoga gärna en aforism eller ett citat!

 

Om att vada genom ljummet vatten

En gång fick jag jobb som musikjournalist. Mitt kunnande var då brett. Idag vågar jag bara med säkerhet uttala mig om vemod, Arvo Pärt eller Richard Wagner. 

I morse sa jag att Peter Gabriel var en ljummenbra gubbe med kul videos. Jag har redan fått mothugg. Det känns bra. Ronny har givetvis rätt. Jag har ju bara hört en låt. Sledgehammer.

Kanske gjorde jag något enormt fel tidigt i mitt liv. Med tanke på dagens råd angående det sorglösa tillståndet har jag fatalt misslyckats. Jag tittar ständigt bakåt och jag lyssnar enbart på deprimerande musik.

Men jag umgås faktiskt med fina vänner.

Undergången

Tsar Bomba

Jag håller givetvis med både Anna och Anders. Men kanske vaknade jag för tidigt. Kanske överdoserade jag. Tror inte jag klarar två kaffe på morgonen. Eller är det religiösa tvivel. Idag är dagen jag ska prata om Jesus

Lek är precis det jag skulle behöva. Men allt jag kan tänka på är undergång. Jag sitter lamslagen framför datorn. Apatin kan bara brytas av att jag går in på Wikipediaposten om Tsar Bomba.

Det finns något lockande i den här bilden. Världens undergång fångad i en liten plåtburk med något slags små vingar i stjärten. Gömt där inne låg en sprängkraft som var fyra tusen gånger större än bomben över Hiroshima. Hade den använts hade världen onekligen gått under.

Kanske var allt overkligt från början till slut. Som om det handlade om konst i gränslandet mellan provokation och dödsdrift.

Ibland tänker jag att de som byggde vapnen hade tappat all markkontakt. 

Att de bara lekte.

Jag måste leka

leken

Nyligen gjorde jag en längre intervju med Anna Odell. Jag fann hennes tankar om konst som lek väldigt fascinerande, och det fick mig att fundera på om inte jag egentligen gör samma sak, bara mindre utmanande. Leker jag? Det tyckte mina föräldrar när jag sade att jag skulle försörja mig på att läsa och skriva och prata. Det är inget “riktigt” jobb. De blev ännu mer provocerade när jag sade att “jag tänker aldrig göra något tråkigt i hela mitt liv”. Det var ju ett löjligt påstående på sätt och vis. Men det är sant. Jag leker ännu. Som alla andra. Jag känner som Anna:

“För mig har alltid lek och konst hängt samman. Nu menar jag inte att konsten är en lek, utan ett jobb. Men konsten är ett sätt att förhålla sig till livet som liknar leken. Fantasin spelar en viktig roll, och att låta fantasin ta plats och vara fri. Den friheten finns inom konsten. När jag kom upp i tonåren och man skulle sluta leka så var det en katastrof för mig. Det var en skräck när jag började inse att mina vänner plötsligt tyckte att det var löjligt att leka. När jag nådde den åldern att det inte gick att leka längre… och jag ännu inte hade funnit konsten, så var det som att leva i ett vakuum. Jag visste inte hur jag skulle finnas till.

Så konsten var en förutsättning för att leva?
– Ja, när jag långt senare hittade konsten på riktigt, det var då jag kände att jag kan ju faktiskt leva. Det var ett sätt att hantera livet på. Jag klarar inte av att göra det på det vanliga sättet. Jag har väl ett handikapp, eller andra förutsättningar beroende på hur man ser det.

Är det friheten som är viktig?
– På sätt och vis är det väl en flykt från verkligheten. En lek när man var liten, ett jobb idag. Jag har en frihet att göra nästan vad jag vill. En möjlighet att göra det jag brinner för som jag är fri i, precis som i leken. Det finns inga mallar som man måste passa in i. Sedan finns det såklart koder också inom konsten, men de är friare och mer accepterande än på andra ställen.”

Nyare inlägg »« Äldre inlägg

All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.