Mörkerrädsla
Något försenat sätter jag mig nu snart i en bil med slutdestiantion urskogen. Vi ska på björnjakt. Både den inre och den som ensamt simmar i skogstjärnen ska undersökas. Det kommer bli ett äventyr.
Allt detta får mig att minnas natten då jag gick vilse.
Det är kolsvart ute, termometern visar två grader plus, snöblandat regn i luften. Jag står och fryser i träningskläder. Vi har varsin pannlampa. Du bär kartan och kompassen. Jag har en liten ryggsäck med extrabatterier.
Just här i höstmörkret, en kvart före start, har både du och jag glömt bort varför vi ställde upp i den här nattorienteringen. Jag har inte ens ordentliga skor. Du har varit förkyld i en vecka.
Startskottet går av och vi springer rakt in i natten. Vi är ett hundratal som kutar över ett lerigt gärde mot skogsbrynet en kilometer längre bort.
Men det är bara du och jag som inte kommer komma tillbaka förrän det blivit ljust.
Det tog några minuter. Några minuter åt helt fel håll. Sen var vi vilse. I mörkret läste du av väderstrecken fel och vi hamnade på en kurs som inte ledde någonstans. Men du var så säker. Det är dit vi ska, sa du, bara över nästa krön, bara ner i en ravin till.
Det var tyst i skogen. Du tolkade det som om vi låg steget före. Jag kunde inte tänka, jag var alltför andfådd bara av att försöka hålla jämna steg med dig.
Ljuset från våra lyktor fladdrade på stigen framför oss. Det var en sådan där smal stig, endast upptrampad av lätta djurklövar. Vi följde den där den ringlade igenom genom tät skog. Vi följde den tills den helt plötsligt tog stopp och vi föll handlöst ner i ytterliggare en ravin. Du klarade dig ganska bra, tre fyra kullerbyttor men sen var du nere från branten. För mig gick det sämre. Min fot vrickades när den fastnade under en utskjutande gren.
Vi låg utmattade direkt på den våta marken och försökte förstå vad som hade hänt. Och framför allt. Var vi nu var.
Framför oss låg en liten tjärn. Ett sånt där vatten man kan hitta i de djupaste skogar. Jag kunde inte stödja på min fot och vi var helt vilse. Den här tjärnen låg inte ens på kartan.
Så där satt vi och lät ljuset från våra pannlampor svepa över den svarta tjärnen. Det började snöa allt kraftigare. Luften fylldes av ett tunt knastrande när snön föll ned i vattnet. Det var som att höra det knäppnade ljudet av en björkbrasa på andra sidan av en tjock dörr.
Det gick en timme. Vi satt där som förlamade. Vi frös allt mer. Vi var vita av snö. Framför oss fanns vattnet, bakom oss ett brant stup.
Jag tyckte vi skulle sova, jag hade ingen annan idé, och började krypa runt för försöka hitta en gran som kanske hade någon torr yta under sig. Du vred och vände på kartan och förbannade vår otur.
Jag slumrade till och drömde halvt vaken om att vi såg ljus långt borta mellan trädstammarna. Ett varmt gult sken.
Hade du inte väckt mig kanske jag inte hade överlevt natten. Du såg orolig ut. Mumlade något om att vi var tvungna att försöka hitta tillbaka. Jag stödde mig på dig, min fot var förstörd, uppsvälld och helt vit.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen, minnena flyter ihop. Men det känns som vi drog oss fram genom skogen under en evighet. Vi pratade om ifall räddningspådraget redan hade kört igång, vi lyssnade efter röster, till och med helokoptrar eller hundskall. Men allt som hördes var det svaga knastrandet av snön som föll.
Flera timmar senare blev det ljust, våra batterier i pannlamporna hade tagit slut. Vi hade gått fel men så till slut hittat en skogsväg som vi följde. Plötsligt började vi känna igen oss. Vi var nära målområdet. Vi tänkte på alla lättade ansiktsuttryck vi skulle möta när vi kom ut från skogen.
Några hundra meters haltande till. Så var vi framme. Där det för tolv timmar sedan hade stått hundratals människor, bussar och tält var det nu helt tomt.
Ingen hade kommit ihåg oss. Ingen hade saknat oss.
Vi var helt ensamma.
