Om svävande

Igår försökte jag hålla en tyst timme. Det gick sådär. Plötsligt satt jag och åt rå sparris och tittade på den fantastiska dokumentären om en märklig teori hur pyramiderna byggdes. Jag drömmer om att som arkitekten Jean-Pierre uppslukas och försvinna in i ett ämne i åratal. Att sväva iväg, försvinna.

Jag har länge hyst en fantasi om att sväva iväg. Jag vet inte när jag först började tänka på det, men kanske någon gång i gymnasiet. Det var både en bildlig och en känslomässig fantasi. Jag kunde se mig själv tappa fotfästet, och långsamt blåsa iväg upp mot himlen. Känslomässigt var det en lättnad. Det var som att intellektuellt avsäga sig alla vardagliga problem, bekymmer, sorger. Att låta vinden styra riktningen, sorglöst.

Jag började sträva efter att uppnå svävandet. Jag kastade mig in i utdöda teorier. Ansträngde mig för att läsa böcker som ingen öppnat på decennier. Allt för att skära av alla referensramar till samtiden. Min tanke var att om jag bara konsumerade idéer, tankar, fantasier som ingen längre omfattar skulle jag omformas till en fundamentalt annorlunda människa. Upplyft av dessa idéer skulle jag sväva iväg. Det var naivt och idealistiskt. Men ändå…

Men precis när jag upplevde att jag var redo att kasta mig upp, att låta mig svepas iväg hejdade jag mig. Jag tvekade. Kanske vågade jag inte. Kanske tvivlade jag på att jag skulle lyckas hålla mig svävande. Att jag en dag helt enkelt skulle falla till marken och krossas. Detta tvivel fick mig att söka en journalistutbildning.