Konstfest

Någon står och skriker i sin mobil i kön till toaletten. Kom hit! Ja, det är fantastiskt här. Det är konstfest.

Vi är några hundra som har samlats. Alla har lockats av löftet om originalitet och gemensamma intressen. Varje lugg är kammad åt samma håll. Alla drar skämtet från Schyfferts show i helgen. Ja… Eller nej! Och alla har vi gått på tidernas äldsta knep.

Atia, Octavianus mamma, körde med det för att få varenda dekadent patricier till svartklubben på innergården till villan i Rom. Men där Cicero, Marcus Antonius och Brutus associerade till vinorgier och hyllningar av Bacchus tänkte vi, under gårdagskvällen, mer på svår techno, trasiga högtalare, inomhusrökning och lysrör som av misstag tänds i taket var femte minut.

Hur som helst. Knepet är enkelt.

Du tar en fest, sänker ölpriset med fem kronor och ber din roligaste kompis spela med sitt senaste musikaliska projekt genom de där trasiga högtalarna. Sen kallar du det hela för konstfest. Går du verkligen på konstskola höjer du trovärdigheten. Men tricket funkar lika bra för autodidakter som Atia. Och snart står det någon i en toalettkö som upphetsat lockar sina vänner till festen som står över alla andra fester. Ja! Det är galet här. Luggarna är kammade åt samma håll. Ölen är billig! Eller i alla fall fem kronor billigare! Det är spruckna högtalare! Ja! Du hör! Det är konstfest!

Här behövs det nog tilläggas att jag själv är lika lättlurad som Marcus Antonius. Det skulle lika gärna kunna varit jag som stod och skrek i toalettkön på det där sättet. Konstfesterna är de bästa festerna. 

Givetvis handlar det om känslan av utvaldhet. Stureplansklubbarna satsar på ett rött rep. Konstfesterna utgår från att alla på ett eller annat sätt känner killen som står i ett hörn och gör oljud med sitt senaste musikaliska projekt eller är bekant med dj:n och mest är här för att säga hej, kanske lägga på en låt om det behövs.

Så där står vi. Mitt på golvet. Technon är sprucken. Lysrören tänds i taket var femte minut. Släck!!!!!!! Och man träffar precis varenda människa man känner. Det är en underbar känsla. Jag skulle kunna bosätta mig under de där lysrören som blinkar med jämna intervall.

Efter ett tag kommer vi i samspråk med en kille som har en en tummad diktsamling under armen och en blick som bara den kan ha som verkligen har glömt bort att det finns en morgondag. Vi pratar politik. Jag berättar att jag vill rösta på det första parti som får mig att känna att framtiden är inom räckhåll. Mannen som innan festen varit på antikvariat och köpt på sig kvällens litterära outfit lyssnar noggrant men har något lurt i blicken. Vi tittar ner på våra fötter. Under vårt samtal har vår nyfunne vän börjat att kissa med en nonchalant avspändhet. 

Vi flyttar våra fötter  från strålen, tittar på varandra och tänker med en och samma röst.

Japp. Det är konstfest.