Jag måste leka

Nyligen gjorde jag en längre intervju med Anna Odell. Jag fann hennes tankar om konst som lek väldigt fascinerande, och det fick mig att fundera på om inte jag egentligen gör samma sak, bara mindre utmanande. Leker jag? Det tyckte mina föräldrar när jag sade att jag skulle försörja mig på att läsa och skriva och prata. Det är inget “riktigt” jobb. De blev ännu mer provocerade när jag sade att “jag tänker aldrig göra något tråkigt i hela mitt liv”. Det var ju ett löjligt påstående på sätt och vis. Men det är sant. Jag leker ännu. Som alla andra. Jag känner som Anna:

“För mig har alltid lek och konst hängt samman. Nu menar jag inte att konsten är en lek, utan ett jobb. Men konsten är ett sätt att förhålla sig till livet som liknar leken. Fantasin spelar en viktig roll, och att låta fantasin ta plats och vara fri. Den friheten finns inom konsten. När jag kom upp i tonåren och man skulle sluta leka så var det en katastrof för mig. Det var en skräck när jag började inse att mina vänner plötsligt tyckte att det var löjligt att leka. När jag nådde den åldern att det inte gick att leka längre… och jag ännu inte hade funnit konsten, så var det som att leva i ett vakuum. Jag visste inte hur jag skulle finnas till.

Så konsten var en förutsättning för att leva?
– Ja, när jag långt senare hittade konsten på riktigt, det var då jag kände att jag kan ju faktiskt leva. Det var ett sätt att hantera livet på. Jag klarar inte av att göra det på det vanliga sättet. Jag har väl ett handikapp, eller andra förutsättningar beroende på hur man ser det.

Är det friheten som är viktig?
– På sätt och vis är det väl en flykt från verkligheten. En lek när man var liten, ett jobb idag. Jag har en frihet att göra nästan vad jag vill. En möjlighet att göra det jag brinner för som jag är fri i, precis som i leken. Det finns inga mallar som man måste passa in i. Sedan finns det såklart koder också inom konsten, men de är friare och mer accepterande än på andra ställen.”