Kanske hade Platon rätt. Vi befinner oss i en grotta, evigt fängslade vid stenväggen. Förtappade tvingas vi blicka bort mot skuggorna som skymtar långt borta. Det riktiga ljuset kan vi aldrig se.
Kanske hade gnostikerna rätt. Världen styrs av Demiurgen. Vi är då alla fångar. Fjättrade vid våra jordiska kroppar. Det sanna finns långt bortom vår fysiska förståelse.
Kanske hade skaparna av Matrix rätt. Världen är en simulering. Det finns ingen egentlig skillnad mellan våra liv och de små figurerna som springer omkring över skärmen i World Of Warcraft. Vi är dem. Lika förvirrade, lika styrda av någon annans vilja.
I helgen var jag som sagt på en resa. Det var filminspelning och jag var huvudperson. Fast jag fick inte prata. Det här var en historia som skulle berättas i bilder. Jag är ovan att inte tala. Jag har ingen kontroll över min kropp, bara mina tankar. Det är nog därför jag så ofta tänker att vi är fångar. Fångar i det fysiska.
Samma tanke föddes på den överdådiga banketten jag deltog i under måndagskvällen. Det här var samma kväll som kulturministern uttalade sitt stöd för Pirate Bay-domen. Innan middagen var jag på dåligt humör, trött efter en ineffektiv dag. Inte trodde jag när jag satte mig vid bordet att jag några timmar senare skulle känna att allt strålade, att allt var möjligt, att allt var roligt.
Det finns två förklaringar till det här. Bra sällskap. Och alkohol.
Det är givetvis lite ytligt och enkelt att tro att det är spriten som ska få Demiurgens bojor att förtvina. Men just under denna kväll kändes det så. Och känslan satt kvar långt in under morgondagen trots att jag var trött med en lätt huvudvärk på köpet.
Tillbaka till resan som alltså ledde till Dalarna. Till ett hus med en gammal gästbok. Jag satt i den blå fåtöljen i det blå rummet och blickade ut över landskapet som blev blått av skymningen. Min regissör hade gett mig stränga order. Inte så mycket snack nu! Du är för bra på att prata.
Men jag har inga andra sidor bortom orden. Så kändes det i alla fall i just den stunden.
Jag bläddrade lite förstrött i gästboken. Drömde mig tillbaka genom att läsa om tidigare besökares erfarenheter. Min fantasi tog mig iväg. Jag hittade ett fragment.
Året var 1897. Det är sen oktober, tiden mellan lunch och kaffe. Det går nästan att höra hur dimman utanför slår mot rutorna här på verandan. Vädret är grått, nästan svart.
För varje dag som går blir jag mer övertygad om att vägen ut ur fängelset går via fantasin. Och fantasin får kraft genom ord. Därför tror jag att det verkligen går att skriva sig fram till drömvärldar.
Kanske är det det som allt det här handlar om.
