Ute ur tunneln

Jag ligger i sängen. Det är lördag. De enda timmarna jag varit hemma den senaste veckan är de timmar jag har sovit.

Nu ska jag ligga kvar här hela dagen. Läsa varje rad i morgontidningarna. Lyssna på radio. Lyssna igenom kvällens låtar. Läsa fem böcker som väntar på nattduksbordet. Skriva färdigt brev som inte blivit skrivna i veckan. Sen ska jag städa, plocka upp bitarna från det där glaset jag tappade i köket före påsk. Och så måste jag köpa två födelsedagspresenter. Och ringa fyra samtal. Och skriva. Det ska bli mycket skrivet idag.

Jag tror jag är stressad igen.

Till havs

Vi satt och väntade på bussen hem från skärgården. En ensam koltrast håll oss sällskap. Skymningen var nära. Vi var en tavla redo att hängas upp på Thielska Galleriet. Jag tänkte det jag ofta brukar tänka. Naturen är kitschig. Naturen är naturromantisk. Vad jag älskar det.

Tidigare hade vi varit ute vid havet. Samma känsla här. Tomma båtbryggor. Inlandsisen visste inte vilket vemodsmonster den släppte fram vid Mälarens inlopp. Tomma fjärdar och en ensam ensamseglare tror att bidevind kan ge mening till livet. Det är samma bitterljuva känsla som titeln till boken om den finlandsvenske furien, den saknade pappan. 

Jag var borta från världen i två dagar. Jag tänkte att jag skulle vara höglitterär. Läsa någon av de tio diktsamlingar som ligger på mitt skrivbord. Men på min pappas nattduksbord låg Snabba Cash. Jag öppnade första sidan. Och fastnade. Nu sover jag inte längre på nätterna. En film spelas upp i mitt huvud. Jag märker inte ens att jag vänder blad. Jag befinner mig inuti berättelsen. Det är som Virtual Reality. Som när jag var liten i Beorns sal. 

Så där satt vi. På verandan. Jag var inne i min egen filmatisering där knarkaffärer mötte Stureplansliv. Du läste Ernst Billgrens bok om konst. Jag har inte varit så lugn på månader.

Dagen efter vann jag min första stora badmintonmatch mot Yoga. Min kondition brukar vara usel. Nu hade jag krafter kvar efter tre set. 

Något hände verkligen där ute bland öarna. 

Jag vet bara inte om det är Jens Lapidus eller koltrasten jag ska tacka.

Fort gick det

I helgen cyklade jag för första gången på… jag vet inte. Länge. Mycket länge. Det gick fort, kanske inte så fort som min lillasyster hoppades. Men fort. I varje fall i mina ögon. Kedjan hoppade två gånger. Mina fingertoppar blev oljiga. Men det gjorde ingenting. Jag var barnsligt glad.

Mejl till Sorglösheten

“Från: lisen
Skickat: den 14 april 2009 22:20
Till: anders
Ämne: Bjud mig på en sådan här konstfest

Tyst!

I helgen for jag hem till Småland. När jag lämnar västgöta-slätten och glider in i skogen händer något. Småland är något märkligt. Nära ogenomtränglig skog, ett stenröse, karga människor. Det tycks inte höra hemma där nere, det är som om en bit av Norrland har tappat fäste och flutit söderut.

Jag förlorar min charm i Småland. Här är den verkningslös. Och dessutom finns det ingen att utöva den på. Under mina dagar hemma såg jag bara en handfull människor. Några grannar som smög omkring i sina döda trädgårdar som skygga rådjur. Orden är få i skogen. Tystnaden kompakt. I min familj är ord inget man slösar med. Under måltider hör man endast ljudet av malande käkar. “Låt maten tysta mun”, brukar man säga. Och vad finns det för övrigt att säga?

Människor som talar mycket hör inte hemma här. De misstänks. De flyr eller går under. Stelnar eller krackelerar. När jag återvänder blir jag påmind om detta. Tystnaden. Tystnaden. Tystnaden. Jag avskyr den. Det är som att kliva in i mörkret. Jag ropar, men ingen svarar. Det gör mig rädd. Jag minns hur länge jag stod i mörkret. 23 år. Så länge att jag nästan glömde att jag kunde bli hörd.

Kråkans natt

Igår åt jag en kråka. Tillsammans med en av mina äldsta Stockholmsvänner spisade jag middag på Tennstopet. Det började bra, en mastig påsktallrik med sill, anjovis, västerbottenost, lammfiol och gravad lax. Sedan vårkråka. Det smakade som döden vandrade genom min gom. Hans ande stannade och jag bet i ett hagelkorn.

Min vän påminde mig vad “eating crow” betyder på engelska. Kanske var det såhär gud påminde mig om mina synder. De är väl många, men inte fler än de flesta. Kanske var han arg för att jag umgicks med tankar på att synda på hans sons dödsdag. Det var inte meningen, men synder skapar fler. Jag kände mig tvingad att fördriva den onda ande som slagit sig ner på min tunga. Tennstopet chokladkaka fick ett första försök. Men belgisk choklad motar inga demoner.

Efter middagen vandrade jag ut i natten och blev profet. När jag träffade på mina sorglösa synderskor utanför Grill förkunnade jag att alla som är ute ikväll kommer brinna i evigheten. Det drack vi kyld jäger på. Och champagne on the rocks.  Sedan dansade vi andeutdrivande techno och tvingade djävulen längre ner i strupen. Till min glädje insåg jag att onda andar avskyr champagne.

När jag vaknade upp imorse på en brun Chesterfieldsoffa, sken solen på mig och döden hade flugit ut ur min mun. Det var påsk och uppståndelsen var nära.

I slutet av stilla veckan

Det var en kväll i Gamla Stan. Smöret var vispat, vinet stod i kannor. Jag hamnade i soffan bredvid Maja som vet allt om hur livet var en gång. Vi gick i samma klass. 

En aprilkväll, det måste varit för sju år sedan, gick vi en promenad runt Radiohuset. Just den kvällen trodde jag att jag stod inför ett avgörande livsval. Jag minns fortfarande det råd hon gav mig.

Det enda som premieras i livet är mod.

Sedan den sena vårpromenaden har jag försökt leva efter det rådet. Tror inte att riktigt att jag har lyckats. Men jag har i alla fall försökt.

Vinet i kannorna tog slut. Jag hade fått i uppdrag att hålla ett tal. Dyrt och heligt lovade jag att inte hamna i metafysik. Men vinet var starkt. Och halvvägs in märker jag att jag är på djupt transcendent vatten. Jag säger att klerker gillar Häagen-Dazs och det bara är krämare som äter Ben & Jerry. I ruset lät det logiskt.

Efteråt pratar jag med en av Sorglöshetens läsare. Han säger att han uppskattar den lugubra stämningen. Jag nickar och är tacksam för att jag läst inledningskapitlet till Klas Östergrens Gentlemen. 

Jag tror kvällen är slut men upptäcker att jag hamnat i en källare under Stortorget. Jag är äldst och den ende som inte ser ut som en av bröderna Lorentz & M. Sakarias. Dansgolvet är tio kvadratmeter, efter tio minuter är jag tio år yngre.

När jag var riktigt ung dansade jag aldrig. Jag ville, men vågade inte. Allting ändrades när jag hörde Breath med The Prodigy för första gången. Och jag premierades. Jag kommer alltid vara besatt av att känna basen flimra genom kroppen, från pol till pol.

Dagen efter är långfredag. Jag sitter ensam i Katarina Kyrka. Det blir mörkt. En gång sjöng jag här varje helg. Det var jag och Danny, som nu är popstjärna. Han var i allas blickfång redan då. Jag var mer ryggraden. Men jag hade inget problem med att sjunga bas. 

I Arvo Pärts Passio har Jesus den mörkaste av röster. När han dör på korset gör han det i en fallande melodi. Det är långfredag i Katarina Kyrka, konserten är slut. Jag skyndar mig hem. Försöker prata med några vänner på vägen ut, men märker att det är omöjligt. 

Ensam går jag över kyrkogården och läser namnen på gravstenarna. Märker att det är en ganska luguber sysselsättning.

En ond ande

Vaknar och stirrar in i min bokhylla. Idag fastnar min blick på Mallanaga Vātsyāyana verk i filosofihyllan. Det sägs ju att relationer, åtminstonde, till viss del gör oss lyckligare. Jag öppnar Kama Sutra och läser om anledningar till varför man misslyckas i kärlek:

1. Överdriven kärlek

2. Överdriven stolthet

3. Överdriven självgodhet

4. Överdriven enkelhet

5. Överdrivet förtroende

6. Överdriven vrede

7. En ond andes inflytande

Brukar vi inte hänfalla åt den sista förklaringen?