Där ute

Jag brukade drömma mig bort, oftare. Nu mer sällan. Ibland drömde jag som Eric om Fylke, ibland till medeltiden som när jag läste Barbara Tuchmans Såsom i en spegel i tonåren men oftast till den sista frontlinjen. Rymden. Jag är löjligt besatt av rymden. Jag låter mig sugas in i Science fördjupningar av rymdens böjningar och osynliga skrymslen. Det är nog den enda romantiska, okritiska och blinda kärlek jag tillåter mig. Att försvinna bortom stjärnorna, lika löjligt håglös som en komet.

Jag brukar tänka att i rymden finns ingen kvalité. Eller snarare att den är meningslös. Med de orden kan jag sluka tacky science fiction som ett glupskt svart hål. Jag har girigt sugit musten ur de båda Stargate-serierna, sammanlagt ett par hundra avsnitt. Ingen gillar dem. Bara jag.

Jag undrar ibland varför jag tillåter denna fjantiga kärlekshistoria. Och kanske har jag ett svar eller en bortförklaring. Såhär låter den: rymden är inte bara en dröm, det är en medicin. Man behöver bara slinka till närmsta galax för att Stephen Hawkins klassiska rad ska sjunka in “The human race is just a chemical scum on a moderate-sized planet, orbiting around a very average star in the outer suburb of one among hundreds of billions of galaxies…”

Förstår ni vad jag menar? Rymden är inte en verklighetsflykt som Fylke. Det är verkligheten som är flykten i rymden. Det är en anti-dröm. En verklighet att resa ut till för att mina vardagsbekymmer ska förvandlas till meningslöst stoft. En elak liten dröm, som jag för en kort stund tror är sann, men som sedan bleknar bort vid frukostbordet.

Jag borde drömma mindre.

Jag har börjat drömma om tisdagar

“Det blir bättre om två veckor”, brukar jag säga till en nära vän som undrar om jag inte får det lite lugnare snart. Jag har sagt det ett bra tag nu “bättre om två veckor”. Det har blivit ett slags skämt. De “två veckorna” tycks alltid ligga just “två veckor bort”. Mitt liv är som Måndag hela veckan.

Det har fått mig att börja undra. Kanske kommer jag säga “bättre om två veckor” om tio år också? Men då är det inte längre roligt. Då är det patetiskt. Jag har insett att det kanske är dags att vakna upp på en tisdag snart. Och sedan på en onsdag, en torsdag och en fredag.

Men frågan är hur?

Återhållsamheten

Jag var i Lund igår. Trevlig stad. Gammal stad. Där skulle jag kunna bo. Bland kullerstenar och medeltida katedraler.

I Lund var jag för att träffa en man som hoppade av allt. Som bytte bana. En gång i tiden var han munk. Det är han inte längre. Han fann kärleken och lämnade sitt gamla liv bakom sig. Idag har han sitt lilla kontor nära domkyrkan och njuter av långsamheten som stilla flyter förbi utanför hans fönster. 

Efter intervjun föll ett regn. Jag tog skydd i närmsta kyrka där jag delade ensamheten med en vaktmästare som putsade kyrksilvret med kontinentaldriftens hastighet.

Jag tänkte på den återhållsamhet som präglade vaktmästarens putsande. Och på den återhållsamhet som genomsyrade boken jag läste på flyget ned.

Hösten 2005 började jag och Fonky att intensivt närstudera Stureplan.se. Vi var förtrollade och begeistrade. Under rubriken Eftersnack häcklade en anonym skribent kändisar och övermogna nattsländor med en hänsynslös iver. Inget nytt med det. Men språket. Språket! Vi hade aldrig sett någon liknande. 

En vimmeljournalist var ensam som i en tunnel. Den unge greven var en rollperson ur en pjäs av Moliere. Det var som att tyda arkeologiska fynd, det var en deckargåta. Mitt bland vimmelbilderna fanns det en man som verkligen kunde sin Tranströmer. Och inte bara det. Personen kunde förvalta litteraturen på ett sätt som skulle få framtida textanalytiker att undra. Vad var det egentligen som hände på mingelsajten Stureplan.se hösten 2005?

Vi bestämde oss för att undersöka saken närmare. Jag ringde till Stureplansgruppen från Sveriges Radios kulturredaktion och bad med min myndigaste röst att få prata med skribenten som citerar Tranströmer. 

En vecka senare satt jag framför Alex Schulman med en mick i handen. Jag hade inte gjort så många intervjuer på den tiden. Men jag visste snart att det här skulle bli ett speciellt samtal. Personen framför mig hade inga hämningar och svarade skrämmande ärligt på alla mina frågor. Jag skulle kalla det ilsken sårbarhet. Ett år senare var samme man en av landets mest omtalade mediaprofiler.

Ni kan resten av historien.

Bredvid mig i kyrkan har jag Alex Schulmans bok Skynda att älska. Jag läste den inte med samma snabba hastighet som jag läste Snabba Cash. Men nu är den utläst. På flyget ned var jag vid torpet där Allan Schulman för en sista gång gör i ordning björkriset inför bastubadet. Slutet läste jag på ett studentfik nära Lundagård. Dödsbädden hamnade axel mot axel med fyra juriststudenter. De pratade om delikatessjäv, jag dolde mig bakom boken. Jag borde läst de sista sidorna med vaktmästaren och kyrksilvret som enda sällskap. Nu fick jag ljuga inför de blivande juristerna, köra den vanliga. Aj, måste ha fått något i ögat, eller är det pollen, nej det är linserna som krånglar.

När vi träffades den där gången för länge sedan, när texterna på Stureplan.se fortfarande var osignerade, märkte jag inget av det återhållsamma. Ändå har jag ändå alltid anat att det funnits där. För den som verkligen kan berätta vet att det bara finns ett sätt att få en historia att verkligen gripa tag. Återhållsamt. Isberget. Det mesta under ytan. Att det är så innerligheten mejslas fram.

Boken ligger bredvid mig, utläst. Och jag inser alla brister i mitt eget skrivande. Jag borde ha suttit här oftare och långsamt iakttagit kyrkvaktmästaren när han putsat kyrksilvret.

När han nu var färdig glimmade det som en prefekt avvägd meningsbyggnad.

Mellan dröm och verklighet

Jag skrev för en tid sedan i ett pressmeddelande att mitt arbete gick ut på att färdas mellan verklighet och overklighet. Att sudda ut gränsen mellan dröm och vakenhet. Jag tror den ambitionen så sakta börjar påverka min vardag.

I natt drömde jag märkligt. Och verkligt. Det var en sådan dröm som det tar flera minuter att vakna ifrån. Med öppna ögon låg jag i halvmörkret och stirrade på mobilen som ringde. Jag visste inte om jag borde svara eller inte. I mitt huvud var jag fortfarande i ett annat land.

I natt var jag i New York. Det hela är mycket underligt. Många platser läser jag genom alla mina lager av sentimentala föreställningar. Men inte New York. Det är en stad av sten, betong, varma tunnelbanevagnar och omöjliga drömmar. Ändå var jag där i natt. 

Det var en skolresa. Tillsammans med några andra var jag på besök i ett gigantiskt bibliotek. Bland bokhyllorna låg människor och sov. Det hela var väldigt kusligt och jag insåg snart att jag höll på att missa flyget hem. Med paniken i halsen sprang vi ned för Avenue des Champs-Élysées som av någon märklig anledning hade placerats på nedre Manhattan. 

Jag tror jag missade planet för på flygplatsen ringde min mobil och jag vaknade. I drömmen är jag alltså kvar bland betongen och de varma tunnelbanevagnarna. I så fall hoppas jag att jag blir bjuden till Metropolitan. Som i höstas. När vi satt tio meter bakom Martin Scorsese då Anja Harteros sjöng huvudrollen i La Traviata.

När jag var liten tror jag att jag drabbades av sjukdomen magiskt tänkande. Sedan det sjukdomstillståndet övergav mig i tjugoårsåldern har jag försökt ta mig tillbaka.

Kanske är det därför jag färdas så långt när jag drömmer om nätterna. I så fall känner jag att jag har lyckats. Det fanns något djupt hypnotiskt över att overkligheten förföljde mig hela morgonen. Som om jag vilade i en stor svart blomma som långsamt seglade iväg.

Kanske är det därför som jag fortfarande ligger kvar i sängen. Så här långsam har jag inte varit på hela det här året.

Kanske kan magin fördjupas på Moderna i kväll. När allt där är över tänker jag flyta in i de övergivna salarna. Ensam i mörkret ska jag samtala med geten.

Jag undrar vad hon har att säga mig.

Ett våldsamt förflutet?

Jag vet märkligt lite om mitt förflutna. Jag minns nästan ingenting. Jag vet bara att det hände märkliga saker, men de flyter omkring. Jag kan inte placera dem i tid och rum. Jag har få barndomsvänner som kan berätta. Egentligen bara en enda, och jag har förbjudit honom att säga något.

Därför var det en mycket märklig känsla att häromveckan öppna kartonger som varit stängda i snart två decennier. Jag fann saker som jag visste var mina. De var bekanta. De kändes som mina. Men samtidigt kunde jag inte minnas var de kom ifrån eller varför jag tyckte om dem. Det enda jag kunde sluta mig till var att jag förmodligen var betydligt våldsammare i mitt tidigare liv. Jag fann en liten samling kastknivar, några kaststjärnor, en samisk jaktkniv, patroner till en rad gevär bland annat hagel. Jag fann en egentillverkad rörpistol och en uppstoppad krokodil (en riktig). Sedan en rad uppsatser med namn som “Tyska krigsmaskinen”.

Jag var nog inget snällt barn. Men eftersom jag inte riktigt minns så kan jag inte riktigt känna ånger, och inte heller nostalgi. Därför var det bara med lättnad jag lät kartonger fulla av barndomskuriosa malas ner på soptippen. Det enda jag tog med mig hem var ett lätt illamående. Som om jag gjort något förbjudet, men jag kunde inte minnas vad.

En dag utan tvång är en dålig dag

Vandrar rastlöst fram och tillbaka på mitt kontor. Jag har tusen små saker att ta tag i, men lyckas ändå inte greppa en enda. Det är en sådan där dag av förvirring, en dag där avsaknaden av riktning är det enda som är tydligt. Som vanligt i desperata tider söker jag mig till min bokhylla. Jag har en på kontoret, den är av något annan karaktär än den jag har hemma. Här finner man mindre skönhet men desto mer vågade tankar. Robotar och cyborgs samsas med en hyllmeter om myror. Men jag fastnar för ett gammalt antikvariefynd, Igor Stravinskijs lilla bok Musikalisk poetik. På sidan 47 finner jag ledning:

Min frihet består i att jag rör mig inom den snäva ram som jag har föreskrivit mig från fall till fall. Jag vill gå ännu längre: min frihet växer och djupnar i samma mån som jag minskar mitt verksamhetsfält och sätter upp fler hinder i min väg. Berövas jag mitt tvång berövas jag min styrka. Ju större tvång man pålägger sig, dess mer befriar man sig från de band som fjättrar anden.

Därför min rastlöshet, min dag saknar tvång. Imorgon ska jag fjättras.

Om mod

Jag har tänkt mycket på mod den senaste tiden. Kanske för att jag gjort radioprogram kring ämnet. Kanske för att jag själv gärna skulle vilja vara modigare. Varje gång jag har gjort något jag inte vågat har jag vunnit något. Det slår aldrig fel. Ändå händer det så sällan.

För någon vecka sedan var jag på en trettioårsfest. Temat var Sjömän & Sjöfart. En förkrossande majoritet kom i randigt. En kom med ett öskar fyllt med öl. Och en kom som kräfta.

Jag har tänkt mycket på kräftan. Det var helt klart modigt gjort att packa in sig själv i den där röda kostymen. Den måste varit svårhanterlig både vid middagen och på det efterföljande dansgolvet. 

En dag skulle jag vilja göra något liknande. Bara för att utmana mig själv. Jag är väldigt nyfiken på vad en kräftdräkt kan leda till för vinster.

Alltings pris

När jag kom hem fick jag för mig att jag skulle läsa. Jag brukar inte somna med glasögon och bok nedfallen i ansiktet. Men det här var en sådan kväll. 

Jag brukar inte spela Scooter. Inte Harder Faster Scooter. Men det här var en sådan kväll.

Jag brukar gå upp före solen går ner. Det här är inte en sådan dag.

Om att tala med böcker

Jag har svårt för avsked. Kanske är det därför jag aldrig läser ut böcker. När det är hundra sidor kvar lägger jag dem åt sidan och börjar på nästa. Högarna blir allt högre bredvid min huvudkudde. De talar till mig, böckerna. Som disk. Fast bättre förstås. Böckernas röster lyssnar gärna till medan jag försöker somna.

Idag var jag på ett antikvariat. Mannen bakom kassaapparaten hade ett eftersträvansvärt lugn. Han slog in tre böcker jag köpte. Det tog fem minuter per bok. Omsorgsfullt klistrade han snöre i hemliga formationer så att jag inte skulle blanda ihop presenterna när de nu var dolda av grönt papper. Om allting faller ska jag söka jobb i hans bokhandel. Tid var ett relativt relativt begrepp där.

Precis som för mannen, på väg till att bli munk, som jag skickade en intervjuförfrågan till i veckan. Det låter intressent. Svarade han. Jag är gärna med i ditt program. Om några år.