På omväg

I lördags såg jag Singer. Jag hörde honom tala på Hedengrens och insåg att tiden har kommit ifatt denna gamla provokatör. Han är ingen gammal hjälte för mig, som för många andra. Snarare var jag starkt emot den utilitarism han står för. Jag läste Djurens frigörelse och blev upprörd. Då var jag humanist, men när jag nu hör honom tala inser jag att jag har blivit mer pragmatisk. Peter Singer provocerar inte som förr. Det är nog en allmän uppfattning. Han behövde ingen livvakt som när han för ett decennium besökte Sverige. De enda som anfaller är några övervintrade veganer tränger sig fram för en autograf.

För dagen talade han om vår oförmåga att känna medlidande för människor socialt och geografisk avstånd. Därav fattigdom och svält. Jag återvänder till Montaignes essä, Människans kunskap kan inte göra henne lycklig. Det är sant, men kanske kan den göra andra lyckliga?

Vår (min) strävan efter lycka är nog mestadels individualistisk. Den är nästan girig. Finn din egen inre lycka. Det måste vara en lögn, en korkad men svårmottaglig insikt.