Om hopp på högstadiet
Min klass var uppdelad i två. På rasterna gick den ena halvan till Tegnérlunden för tjuvrökeri och andra illdåd. Vi i den andra halvan sprang allt vi kunde genom korridorerna till skolbiblioteket. Den som kom först fick spela schack med bibliotekarien Sven-Olov. Resten läste Kamratposten eller lärde sig vad vitklöver hette på latin. Jag minns det fortfarande - Trifolium Repens.
Vi var många som innerst inne ville hänga med till Tegnérlunden. Inte för att vi var sugna på att röka eller leva rövare. Det som lockade var att ingå i en normalitet. För även den som mot all förmodan vann ett schackparti mot Sven-Olov kände att den där vinsten inte spelade någon egentlig roll utanför bibliotekets väggar. Tjuvrökeri och röveri stod högre i kurs. Det var alla överens om.
Länge trodde jag att jag skulle bli kvar i biblioteket för evigt. Det fanns en värld utanför men den var inte min. Den var omöjlig för mig att erövra.
Egentligen kändes det helt okej. Vi hade aldrig direkt tråkigt. I biblioteket fanns så många böcker att läsa och schack var ett spel som det kunde ta ett liv att bemästra. Och jag var aldrig direkt sugen på att börja röka.
En dag var jag ändå plötsligt och obönhörligen på väg därifrån.
Det började väldigt stillsamt. Jag sprang som vanligt genom till korridoren för att komma först till Sven-Olov. Men den här dagen var inte som andra dagar. Jag hade gjort en liten uppvikning längst ner på mina jeans. Jag hade gjort samma lilla uppvikning som Janne Kask i Brainpool hade på bilden i mitten av POP # 12. Det var min lilla revolution.
Efter det fanns ingen återvändo. En månad senare hade jag klistrat upp en bild på Henrik Berggren i skåpet. Och jag hade köpt Det blåser på månen med Kent. Jag var på väg bort från biblioteket.
Men till Tegnérlunden kom jag aldrig.
Jag är inte berusad på bilden ovan. Jag spelar eremiten Gunnar Björk som blivit besatt av anden Trismegitos. Mer om det en annan gång.
Kristin:
Herre min gud. Musikklassanarki är verkligen den mesigaste. Några årskullar under dig på Adolf Fredrik fanns en rökande rebellgrupp som kallade sig för Niko-kicko-crew. Yeah?
Själv gick jag i Nacka musikklasser. Där gick revolutionen mest ut på att ta mollterzen i slutet på Och jungfrun hon går i ringen.
Ack fyrstämmig sats, vad har du lärt mig om livet?
eric:
Molltersen, det var verkligen anarki. Eller att sjunga Irak istället för Ira på den där Staffan Stalledräng-låten. Rökte man inte i Tegnérlunden kunde man alltid göra uppror genom att ha extra långt krus på sin strut i luciatåget.
Det var en märklig tid.
Kristin:
Att det var en märklig tid betyder ju inte nödvändigtvis att det var en dålig tid, bara väldigt skyddad och helylle. Men ibland undrar jag ändå hur det har påverkat min världsbild att jag länge trodde att den största av synder var att glömma ljusmanschetten på luciarepet. Visst, vi hade kickers i klassen, men de ställde sig ju fortfarande i stjärnformationer och underordnade sig harmonilärans diktatur.
Först sent på gymnasiet upptäckte jag skolkandets ädla konst. Jag sa till dirigenten att jag varit på ungdomsmottagningen för “brådskande ärende”, och då var det givetvis lugnt.
Detta motbevisar dock inte det faktum att jag kan ha blivit hjärntvättad. Men kanske är det priset man får betala för att lära sig att uppskatta trioler.