Njutånger

På tåget, i en andraklassvagn folktom som efter pandemins värsta härjningar, sitter jag på väg till Iggesund. Väl framme blir jag hämtad med bil. Slutmålet är Njutånger. Samhället som döpts efter en poetisk paradox.

Jag är på väg till ett samtal om undergången. Om varför människan bara kan känna sig levande i närheten av stora faror. Per Svensson skulle säga att det handlar om viljan att känna sig heroisk. En vilja som leder till både världskrig och slututställningar på Konstfack. 

Om undergången handlar även dagens tidning och jag minns plötsligt hur jag i höstas var uppriktigt orolig för att världen skulle dras in i ett svart hål när CERN drogs igång. 

Samma känsla nu - den kittlande rädsla som varje katastrof innebär. Jag tror den går att koppla till min ständiga oro. Kanske är det något jag inte kan leva utan, kanske skulle jag tycka mitt liv var meningslöst om jag kände mig komplett trygg. Det betyder att jag trots allt aldrig kommer vilja lägga mig i den där svarta blommans blomblad och långsamt bara glida omkring med vinden. Jag kommer fortsätta att oroa mig över alltings bräcklighet. Kanske för att det är min största drivkraft.

Molnen spricker upp på gränsen mellan Svealand och Norrland. Här känns undergången långt borta. Och en sak är säker. I Njutånger finns ännu ingen grisinfluensa.