“Här i stillheten tänker den älskade på den han älskar”

Vaknar och stirrar in i min bokhylla. Klockan är 06:20. Är klarvaken men nedstämd. Jag kliver upp och greppar J. P Eckermanns Samtal med Goethe. Jag fann snabbt ett stycke som gjorde mig lite mindre nedstämd:

Måndag den 22 mars 1824

For med Goethe före middagen till hans trädgård.

Luften var sommarlikt ljuv och det blåste den mildaste sydväst. Enstaka små ovädersmoln gled över den ljusa himlen och högst uppe kunda man iaktta några flyktiga cirrusstrimmor. Vi betraktade molnen noga och såg, att de seglande skyar som hoppats på lägre höjd sakta skingrades.

När vi på den slingrande vägen kom ned på andra sidan fann jag en sten inbäddad i buskar med några verser inhuggna av den bekanta dikten: “Här i stillheten tänker den älskade på den han älskar…” och jag hade känslan av att trampa på klassisk mark.

De ekar, tallar, björkar och bokar som vi vandrat runt står blandade om varandra i en halvcirkel, medan deras kronor välver sig inåt och bildar liksom en grotta, i vilken vi satte oss på ett par små stolar vid ett runt bord. Solen var så brännande, att den obetydliga skuggan av dessa bladlösa träd rentav kändes välgörande

“Under den starka sommarvärmen”, sade Goethe, “vet jag knappt något bättre tillflyktsort än denna plats. Jag har för fyrtio år sedan med egna händer planterat vartenda av dessa träd, haft glädjen att se dem växa upp och njuter nu sedan rundlig tid vederkvickelsen av denna skugga. Lövverket på dessa ekar och bokar är ogenomtränglig även för den starkaste sol. Under varma sommardagar sitter jag gärna här efter middagen, då det på ängarna och över hela parken ofta vilar en stillhet om vilken de gamla skulle säga att Pan sover.”