Drömmen om Rom

Anders har rätt. Jag ser vår tid som den näst bästa av världar. Varmvatten, färg-tv, boktryckarkonsten och Alvedon. Jo, visst.

Jag vill egentligen inte vrida klockan tillbaks. 

Fast. 

Kanske handlar det återigen om det magiska tänkandet. Kanske om människans eviga omöjlighet att acceptera nuets vardaglighet. Men jag längtar jämt och ständigt till antiken. Jag lockas av tanken på en värld av högkultur där kartans vita fläckar fortfarande bebos av barbarer. Och så är det något med dåtidens skönhetslängtan. Kolonner med doriska kapitäl framför trafikplatser och betong.

Vilken lättviktare till romantiker jag låter som. 

Ändå tror jag att det verkligen finns något ljuvt i nostalgins söta bottensats. Jag behöver ett rum jag kan bära med mig där allt fortfarande är möjligt. Jag tänker mig den platsen, försöker skriva in mig i den platsens berättelse. Om alkemi en gång fanns, i alla fall för den tidens människor, kanske dåtidens gränslöshet kanske når även mig? Kanske finns en kunskap som har gått förlorad? 

Som jag läste på ett gammalt pergament en gång. Det var från tiden före kristnandet. 

Här i Rom, vet vi att kejsaren och senaten, är den enda sanningen. Men då. I Egypten. Där fanns verkligen magi. Vad synd att den är bortglömd.

Kanske hade även romarna en magiskt tänkande. Kanske drack även de av nostalgins söta bottensats. Kanske ville även även de bära med sig ett rum fyllt med potentiell overklighet.

Eller så handlar det om Platons grotta. Att vi aldrig når fram till idévärlden. Bara ser skuggor.

Kring detta rör sig mina tanker medan jag upptäcker att min måndag saknar varje tillstymmelse till magi.