Jag vill tacka dig.

Jag insåg väldigt snabbt att du var en person som jag måste lära känna när jag träffade dig. Inte bara för att du bjöd mig på Fishermans Friends-shots – vilket i sig var en ny värld för mig. Utan för att du hade en mer direkt livshållning, som jag någonstans visste var mer riktig än min egen.

Jag har alltid haft svårt att leva i ögonblicket. Jag undrar om det beror på att min ungdom var så erbarmligt tråkig. Jag hade en fantastisk barndom. Eller kanske fantastisk är fel ord. Den var ganska hemsk men händelserik. Som en mörk spännande saga. Nog om det. I tonåren var det inte lika roligt, det passade inte mig att vara så ung. Jag kunde inte köra moped och kunde inte heller vara nördig. Det var förmodligen då jag började se framåt. Planera, göra planer, skisser på hur mitt min framtid skulle se ut. Vilka betyg jag skulle få, vilka böcker jag skulle läsa, vilken sorts flickvän jag skulle träffa, vilka jobb jag skulle ha åratal framåt. Jag levde livet enligt planekonomi. Jag var nog ganska bra på planera, för det mesta gick i hamn och imperiet föll inte. Men ”imorgon” blev alltid viktigare än idag. Att stå ut idag blev lättare om man kanske kunde ha kul imorgon. Problemet var att morgondagen sällan anlände. Den tycktes ligga framför mig som en hägrande illusion som jag vandrade mot men aldrig kom fram till. Någonstans på vägen började jag trivas i det ständiga traskandet.

På den här stigen träffades vi. Du hade dukat upp ett bord på vägen med champagne, ostar och ostron. Frågade om jag ville stanna upp för en stund. Det gjorde jag, motvilligt. Det var kanske det bästa jag gjort, även om jag inte har stannat helt – jag går och äter. Men jag har tack vare dig nåtts av den mycket enkla men på samma gång mycket svåra insikten att idag är dagen. Idag är alltid dagen. Jag kanske inte kan leva så ännu, men det är något slags mål. Här kanske någon lite föraktfullt skulle säga Carpe Diem – det mest eländiga latinska citatet vi har. Men din lärdom är naturligtvis mer kontroversiell än så, annars skulle den inte komma från dig. Det handlar inte om att blygsamt ta tillvara dagen, utan att leva dagen som om den vore den sista någonsin. Då skulle man inte vilja sova, tacka nej till njutningar, smisk eller tänka på morgondagens räkningar. Morgondagen är rymdstoft. Och vem betalar räkningar efter apokalypsen? Bara idioter. Utan dig skulle jag dö ensam i öknen.

Jag är tacksam för att du fick mig att stanna upp en stund. Och jag vore evigt tacksam om du fortsätter springa fram till mig och sparka ner mig.

Din kära och tacksamma