Där ute

Jag brukade drömma mig bort, oftare. Nu mer sällan. Ibland drömde jag som Eric om Fylke, ibland till medeltiden som när jag läste Barbara Tuchmans Såsom i en spegel i tonåren men oftast till den sista frontlinjen. Rymden. Jag är löjligt besatt av rymden. Jag låter mig sugas in i Science fördjupningar av rymdens böjningar och osynliga skrymslen. Det är nog den enda romantiska, okritiska och blinda kärlek jag tillåter mig. Att försvinna bortom stjärnorna, lika löjligt håglös som en komet.

Jag brukar tänka att i rymden finns ingen kvalité. Eller snarare att den är meningslös. Med de orden kan jag sluka tacky science fiction som ett glupskt svart hål. Jag har girigt sugit musten ur de båda Stargate-serierna, sammanlagt ett par hundra avsnitt. Ingen gillar dem. Bara jag.

Jag undrar ibland varför jag tillåter denna fjantiga kärlekshistoria. Och kanske har jag ett svar eller en bortförklaring. Såhär låter den: rymden är inte bara en dröm, det är en medicin. Man behöver bara slinka till närmsta galax för att Stephen Hawkins klassiska rad ska sjunka in “The human race is just a chemical scum on a moderate-sized planet, orbiting around a very average star in the outer suburb of one among hundreds of billions of galaxies…”

Förstår ni vad jag menar? Rymden är inte en verklighetsflykt som Fylke. Det är verkligheten som är flykten i rymden. Det är en anti-dröm. En verklighet att resa ut till för att mina vardagsbekymmer ska förvandlas till meningslöst stoft. En elak liten dröm, som jag för en kort stund tror är sann, men som sedan bleknar bort vid frukostbordet.

Jag borde drömma mindre.