Att gå lappad som Flewddur Fflam

Jag fick ett uppdrag. 

Tidigt på fredagskvällen stod jag där bland skräddarsydda skjortor, blonda alver, klockor från mellankrigstiden och ett litet skrin av trä med rulltårta i. Det var som ni vet vårvärme i luften. Jag hade blivit svettig av de tre trapporna upp i Spy Bar-huset. Och jag var lite nervös. Jag köper aldrig någonting längre. Jag är Island när det kommer till ekonomi.

Det finns hål i alla kläder jag bär. Under mina skor lade jag ny sula för ett halvt år sen. Nu har gummit spruckit upp igen. Tyget på armbågen på Skäggets fina kavaj har nötts ned. Mina byxor, en gång ett vanvettigt dyrt köp, ska vi inte prata om. De är lappade på ett sätt som får Flewddur Fflams luggslitna mantel att se ut som haute couture.

På balkongen stod Fredrik af Klercker själv. En gång tidigare har vi träffats. Det var en natt på Stureplan som jag aldrig kommer glömma. Fredrik var min ciceron. Jag skulle skriva öppningstexten till en nystartad tidning.

Jag står utanför Sturecompagniet och väntar på att vaktens blick ska övergå från likgiltig och glasartad till att notera att en nervös människa står framför honom. Efter ett tag dyker kvällens värd upp. Han är ordet chevaleresk förkroppsligad. I Platons idévärld är han urbilden av den belevade, den sociale centralgestalt som varje fest behöver. Han är nattklubbens slottsherre och snart är jag inne i den virvel han skapar överallt där han skrider fram. Vi passerar gäster på gränsen mellan dekadent hängivenhet och desperat berusning. Snabbt har jag ett champagneglas i handen, snart en hel flaska på mitt bord. Jag har aldrig tidigare känt mig så väl omhändertagen på lika kort tid.

Det har gått flera år sedan den där januarikvällen. Ett tag fantiserade jag om att leva i en sådan värld. Idag vet jag att jag bara är en betraktare. En drömmare kanske. Kanske på sin höjd en klerck.

Ännu en gång står jag i en salong där jag inte känner att jag hör hemma. Men jag trivs intensivt. Vi hamnar i en diskussion med en kvinna. Hon är chef för hela stället. Det är med en sådan lätthet vi tar oss fram i konversationen. Vi pratar om möbler. Jag försöker dölja hålen i mina kläder. I samtalet är jag en annan. 

Jag önskar jag hade en kostym att sätta på mig som gjorde att jag för en stund kunde förvandlas. Jag skulle vilja byta hamn. Som Beorn. Få saker är lika givande som att skifta sammanhang. Det är tanken jag får.

Jag är på en plats jag inte brukar befinna mig. Det finns inget i lokalen som jag har råd att köpa. Men bara att få uppleva nya människors blickar är ett nyttigt utforskande av min identitet. De vet inte vem jag är. Hålen i mina kläder har jag dolt. Jag kan vara vem som helst.