3 sekunder

Igår började jag gå. Det var planlöst. Jag vandrade ner till Humlegården, fortsatte längst Birger Jarlsgatan, ända till vägens ände. Sedan över Odenplan, sneddade ner mot Vasagatan, över till Kungsholmen, korsade Långholmsbron och landade i Hornstull där jag stannade på Dragon House och åt bärnstensvalnötter, en kejserlig kinesisk rätt. Sedan fortsatte jag runt Söder. Jag fick skavsår, men fortsatte gå. Jag kände mig som Forest Gump. Jag kunde inte stanna, men jag var inte svag. Varje steg tog sig självt. Jag kände ett tvingande behov att bränna ut mig själv. Framåt kvällen stannade jag i Gamla stan. Vandringens sorglöshet rann av mig, jag kände hur slagget klumpade samman sig i ådrorna. Så jag började städa kontoret. Bar ut tidningar, diskade, sorterade papper, kastade saker. Mitt i kaoset fann jag min borttappade favoritklocka. Men tiden hade lämnat den tre sekunder innan en hel minut. Kanske var den trasig, kanske bara trött. Någonting var fel. Knackade klockan i bordet några gånger i hopp om att den skulle vakna. Men det var meningslöst. Kanske skulle det vara så.

Sedan satte jag klockan på armen och gick hem.