Dramaturgi

Jag har en vän. Han kan mycket om internet. Och om bloggar. När vi ses försöker han lära mig hur en bloggdramaturgi ser ut.

Först skriver du att du ska klippa dig på fredag. Sen fotar du dig själv i spegeln hos frisören. Väl hemma skriver du ÅH NEJ DET BLEV HELT FÖRFÄRLIGT. Du väntar med att lägga upp en bild för att höja spänningen. När du väl fotar dig själv hemma i badrummet avslutar du med VAD TYCKER NI?

Jag ska testa det konceptet nu. Med mina krukväxter. Men jag kör det lite snabbare. 

Först såg det ut så här.

Blomman

Sen köpte jag jord, fyllde år och planterade om.

Blommor

Nu växer en djungel i min fönstersmyg.

Hur är det med musiken och känslorna?

En klassiskt knep för att påverka sitt välbefinnande i stunden är att använda musik. En finsk studie ger en överblick över sju olika sätt på vilka man kan använda musik för att reglera emotioner.

Ett litet miniuppdrag till Anders och Eric - gå igenom den här listan och fundera över vilka funktioner ni känner igen i ert eget lyssnande. Välj sedan en som ni inte redan använder - och testa den!

Entertainment - At the most fundamental level music provides stimulation. It lifts the mood before going out, it passes the time while doing the washing up, it accompanies travelling, reading and surfing the web.
Revival - Music revitalises in the morning and calms in the evening.
Strong sensation - Music can provide deep, thrilling emotional experiences, particularly while performing.
Diversion - Music distracts the mind from unpleasant thoughts which can easily fill the silence.
Discharge - Music matching deep moods can release emotions: purging and cleansing.
Mental work - Music encourages daydreaming, sliding into old memories, exploring the past.
Solace - Shared emotion, shared experience, a connection to someone lost.

 

Njutånger

Skog

På tåget, i en andraklassvagn folktom som efter pandemins värsta härjningar, sitter jag på väg till Iggesund. Väl framme blir jag hämtad med bil. Slutmålet är Njutånger. Samhället som döpts efter en poetisk paradox.

Jag är på väg till ett samtal om undergången. Om varför människan bara kan känna sig levande i närheten av stora faror. Per Svensson skulle säga att det handlar om viljan att känna sig heroisk. En vilja som leder till både världskrig och slututställningar på Konstfack. 

Om undergången handlar även dagens tidning och jag minns plötsligt hur jag i höstas var uppriktigt orolig för att världen skulle dras in i ett svart hål när CERN drogs igång. 

Samma känsla nu - den kittlande rädsla som varje katastrof innebär. Jag tror den går att koppla till min ständiga oro. Kanske är det något jag inte kan leva utan, kanske skulle jag tycka mitt liv var meningslöst om jag kände mig komplett trygg. Det betyder att jag trots allt aldrig kommer vilja lägga mig i den där svarta blommans blomblad och långsamt bara glida omkring med vinden. Jag kommer fortsätta att oroa mig över alltings bräcklighet. Kanske för att det är min största drivkraft.

Molnen spricker upp på gränsen mellan Svealand och Norrland. Här känns undergången långt borta. Och en sak är säker. I Njutånger finns ännu ingen grisinfluensa.

“Här i stillheten tänker den älskade på den han älskar”

dscn0462

Vaknar och stirrar in i min bokhylla. Klockan är 06:20. Är klarvaken men nedstämd. Jag kliver upp och greppar J. P Eckermanns Samtal med Goethe. Jag fann snabbt ett stycke som gjorde mig lite mindre nedstämd:

Måndag den 22 mars 1824

For med Goethe före middagen till hans trädgård.

Luften var sommarlikt ljuv och det blåste den mildaste sydväst. Enstaka små ovädersmoln gled över den ljusa himlen och högst uppe kunda man iaktta några flyktiga cirrusstrimmor. Vi betraktade molnen noga och såg, att de seglande skyar som hoppats på lägre höjd sakta skingrades.

När vi på den slingrande vägen kom ned på andra sidan fann jag en sten inbäddad i buskar med några verser inhuggna av den bekanta dikten: “Här i stillheten tänker den älskade på den han älskar…” och jag hade känslan av att trampa på klassisk mark.

De ekar, tallar, björkar och bokar som vi vandrat runt står blandade om varandra i en halvcirkel, medan deras kronor välver sig inåt och bildar liksom en grotta, i vilken vi satte oss på ett par små stolar vid ett runt bord. Solen var så brännande, att den obetydliga skuggan av dessa bladlösa träd rentav kändes välgörande

“Under den starka sommarvärmen”, sade Goethe, “vet jag knappt något bättre tillflyktsort än denna plats. Jag har för fyrtio år sedan med egna händer planterat vartenda av dessa träd, haft glädjen att se dem växa upp och njuter nu sedan rundlig tid vederkvickelsen av denna skugga. Lövverket på dessa ekar och bokar är ogenomtränglig även för den starkaste sol. Under varma sommardagar sitter jag gärna här efter middagen, då det på ängarna och över hela parken ofta vilar en stillhet om vilken de gamla skulle säga att Pan sover.”

De två vägarna

Jag råkade fylla år. Idag är mitt hem i oordning. I köket finns en vinpöl som får Lord Cantervilles blodfläck att framstå som en lite blygsam liten klick. Men i sovrummet har jag samlat lite presenter. Jag ber om att få återkomma till de två vägarna. Att livet kan ha många riktningar. Jag synar mina presenter och konstaterar att inget kunde vara mer sant.

ProustHund

Mer om mystik

Det outgrundliga är något som jag dras till. Det är sant. En mystiker. Ja, det är jag kanske. Eller Sven Stolpe.

Jag gillar att röra mig nära det metafysiska. Javisst. Men det är bara ett håll, bara en riktning. Precis som vägvalet i Combray - det finns alltid två vägar. De behöver inte alltid korsas. Men man kan gilla båda. Så precis som Anders säger. Det är något speciellt med rymden.

Idag har allt för mycket av min uppmärksamhet riktats hit. Var det inte det jag sa? Att det finns något nostalgiskt över historiens gång? Att blicka med ett teleskop och se tolv miljarder åt bakåt i tiden är att dricka nostalgins söta bottensats ur ett vinglas som rymmer sextiotre centiliter. Mums.

Det är nog därför min längtan till rymden är lika stark som min vilja att försvinna in i Marcus Aurelius tankegångar. Här finns lika mycket mystik som de gnostiska kättarnas mest svårtydda evangelier.

Drömmen om Rom

Rom

Anders har rätt. Jag ser vår tid som den näst bästa av världar. Varmvatten, färg-tv, boktryckarkonsten och Alvedon. Jo, visst.

Jag vill egentligen inte vrida klockan tillbaks. 

Fast. 

Kanske handlar det återigen om det magiska tänkandet. Kanske om människans eviga omöjlighet att acceptera nuets vardaglighet. Men jag längtar jämt och ständigt till antiken. Jag lockas av tanken på en värld av högkultur där kartans vita fläckar fortfarande bebos av barbarer. Och så är det något med dåtidens skönhetslängtan. Kolonner med doriska kapitäl framför trafikplatser och betong.

Vilken lättviktare till romantiker jag låter som. 

Ändå tror jag att det verkligen finns något ljuvt i nostalgins söta bottensats. Jag behöver ett rum jag kan bära med mig där allt fortfarande är möjligt. Jag tänker mig den platsen, försöker skriva in mig i den platsens berättelse. Om alkemi en gång fanns, i alla fall för den tidens människor, kanske dåtidens gränslöshet kanske når även mig? Kanske finns en kunskap som har gått förlorad? 

Som jag läste på ett gammalt pergament en gång. Det var från tiden före kristnandet. 

Här i Rom, vet vi att kejsaren och senaten, är den enda sanningen. Men då. I Egypten. Där fanns verkligen magi. Vad synd att den är bortglömd.

Kanske hade även romarna en magiskt tänkande. Kanske drack även de av nostalgins söta bottensats. Kanske ville även även de bära med sig ett rum fyllt med potentiell overklighet.

Eller så handlar det om Platons grotta. Att vi aldrig når fram till idévärlden. Bara ser skuggor.

Kring detta rör sig mina tanker medan jag upptäcker att min måndag saknar varje tillstymmelse till magi.

3 sekunder

dscn0822
Igår började jag gå. Det var planlöst. Jag vandrade ner till Humlegården, fortsatte längst Birger Jarlsgatan, ända till vägens ände. Sedan över Odenplan, sneddade ner mot Vasagatan, över till Kungsholmen, korsade Långholmsbron och landade i Hornstull där jag stannade på Dragon House och åt bärnstensvalnötter, en kejserlig kinesisk rätt. Sedan fortsatte jag runt Söder. Jag fick skavsår, men fortsatte gå. Jag kände mig som Forest Gump. Jag kunde inte stanna, men jag var inte svag. Varje steg tog sig självt. Jag kände ett tvingande behov att bränna ut mig själv. Framåt kvällen stannade jag i Gamla stan. Vandringens sorglöshet rann av mig, jag kände hur slagget klumpade samman sig i ådrorna. Så jag började städa kontoret. Bar ut tidningar, diskade, sorterade papper, kastade saker. Mitt i kaoset fann jag min borttappade favoritklocka. Men tiden hade lämnat den tre sekunder innan en hel minut. Kanske var den trasig, kanske bara trött. Någonting var fel. Knackade klockan i bordet några gånger i hopp om att den skulle vakna. Men det var meningslöst. Kanske skulle det vara så.

Sedan satte jag klockan på armen och gick hem.

Consummatum est

Igår var jag på Erics födelsedagsfest. Var var en kväll präglad av Aurelius, Demiurgen och alkemi. Jag vet ju att Eric tycker om mysticismen, ändå känner jag att han ännu inte har börjat gräva i den största kistan. Eric gillar pro-kristna kejsare och små gnosticistiska kättare. Som kommen från den heliga staden ser jag det som min uppgift att introducera Eric för det stora mysteriet (övertygad om att han en dag ändå kommer konvertera till katolicismen). Påminner inte Eric ändå om en ung Sven Stolpe? Jag kan i vilket fall rekommendera Eric hans avhandling Från stoicism till mystik.

Min present var däremot av en mer direkt natur: Charlton Heston Presents the Bible.

Det oväntade

Min lägenhet var en märklig plats i natt. Marcus Aurelius hade trivts, han hade gillat maten, talet, vinet, han hade gillat serieversionen av I skuggan av unga flickor i blom.

Men han hade inte sovit på soffan.

Det gjorde jag.

Det hände något märkligt i natt. Det var oväntat, högst oväntat. En skjutdörr till mitt sovrum hakar upp sig och går verkligen inte att öppna. Jag upptäcker att allt jag äger ligger bakom dörren.

Jag kände mig väldigt naken. Och vilsen. Vad gör man framför en dörr som gått i baklås? Forcerar den kanske, men till vilket pris? Klockan var halv fyra på morgonen, vi var fyra stycken som kämpade med låsningen. Tills sist lade vi oss ned, utmattade.

Först vid lunchtid kom Rolf och kofoten. Lättnaden som infann sig när dörren sakta (som om den hela tiden hade haft kontroll över situationen) gled upp var en känsla som bara kan liknas vid den känslan som infinner sig då ett oväntat problem plötsligt försvinner framför ens ögon. Som om allt bara varit en illusion. Eller en litterär liknelse som smugit sig in i det verkliga livet.

« Äldre inlägg

All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.