Smisket och det bortomsliga

I helgen gjorde vi ett stopp på US Video. Eller rättare sagt, inte jag. Jag vågade inte. Tanken med den här bloggen var att den skulle tvinga mig att göra nya saker. Men jag är nog inte redo ännu. När jag stod vid ingången till denna dungeon vände jag och staplade lite medtagen till Nalen Bar. Som jag tidigare skrivit är jag prydd. Inte så att jag skäms. Jag är snarare rädd för bilder. Otäcka bilder som ska bränna sig fast. Som jag inte kan bli av med. Som smutsar ner. Som klibbar sig fast.

Mitt sällskap kom tillbaka med en piska. Den fick mig att tänka på Hans Scheikes smiskterapi. Läser på hans sida att du via smisket:

“förs in i en mental värld som är bortanför den vanliga vardagliga världen. Smiskande för till “det bortomsliga” som är nödvändigt att få uppleva för att vi skall kunna klara av allt det vi måste den mesta tiden av våra dygn och våra liv. Natursmiskets alla olika moment för snabbt in i undermedvetna skikt och gränsöverskridande nya och annorlunda förnimmelser och känslor.”

Låter lite som målet för Sorglösheten. John det kanske är dags att ordinera lite in natura?