Skräcken

Jag börjar att flyta samma efter helgen, stelna som ljummet gips. Min kropp har sprickor, men min själ är ren som alabaster. Det har varit en sådan där helg där nätter och dagar har flutit samman. Där man hela tiden funnit sig sittande vid något bord med ett vinglas. Ett enda blurrigt ögonblick där den absoluta rädslan är att upptäcka att glaset helt plötsligt vore tomt, att vännerna har gått hem, att kreditkortet förblött.

En vän kallar det “sängskräck”. Att aldrig gå hem, aldrig sluta dricka, aldrig sluta skratta. Man vill knaga på varje minut. Jag minns sällan hur dessa dagar slutar, de rinner ut. I lördags vaknade jag på en soffa, det kändes som ett misslyckande. Jag minns inte att jag somnade. Jag ville inte det. Förtrollningen hade ju brutits. Timmar var förslösade som utspillt vin.

Vi reste oss och fyllde på glasen. Men vi visste att det otänkbara slutet hade kommit närmre. Ingen talade om det. Men  shotsen blev fler, vinglasen djupare, njutningen girigare. Aldrig dricker man så hungrigt som på söndagar. Horror. Horror.