Själasorg

Min kaffeförsäljare är även min själasörjare. Söndag är vardag i hans värld. 

Jag trodde det här var en dag då jag inte lämnade sovrummet. Men så står jag ändå där vid espressomaskinen på det lilla fiket i närheten av Kornhamnstorg. Vana är ju vana. Och jag har en idé om att vanan kan innebära en befrielse. Till det, vårväder. Att inte känna ljumheten i plus sex grader i mars hade varit ett förslösande.

Han har redan hört säger han. “Du är klubbägare och du bjöd inte mig!” Ägare, det var väl att ta i, svarar jag och tänker att han ändå inte gillar Calvin Harris. Därav ingen inbjudan. “Var det kulturellt?” fortsätter han. “Låt mig gissa, du reciterade polsk poesi!”. Min själasörjare samtalar ofta så, i påståenden. Jag hummar till svar. 

Samtidigt går solen ned bakom tunnelbanan mellan Slussen och Gamla Stan. Turisterna har ställt sig i rader och blickar ut över Riddarfjärden som har förvandlats till ett gult brinnande vatten. 

Även jag är förtrollad. Naturromantik blir ofta kitsch. Men jag konstaterar att naturen i så fall är kitschig. Och jag likaså.

När jag sen går hem, tillbaka upp för Katarinavägen, tänker jag på hur jag bygger trygghet i allt jag gör. Att jag söker kontinuitet.

Bakom mig har Riddarfjärden slocknat. Hela staden avtar.

I morgon kommer jag gå precis samma väg, till precis samma espressomaskin.