Piprök och näckrosor

Min dag har präglats av koncentration. Eller försök till koncentration. Timmar av intervjuer har runnit genom mitt huvud.

Ibland behöver jag någonstans att ta vägen. Runt omkring mig rör sig hela tiden ljud. Jag behöver en plats som är bara min. 

Den platsen finns. Den ligger här.

När jag var åtta år började jag läsa. Jag hörde aldrig till dem som läste textremsan på engelska filmer samtidigt som de lärde sig gå. Första dagen i skolan kunde jag läsa två ord. Mitt namn och apa.

Allting vände när jag i skolbiblioteket hittade den tjockaste bok jag någonsin sett. Att det var en utgåva med extra stor text för synskadade visste jag inte då. För mig var Bilbo - En hobbits äventyr invigningen till en ny värld och ett nytt tänkande. Jag läste den sju gånger. Efter varandra. 

När jag nu försvinner in i bilderna av avlägsna skogar är det samtidigt en resa tillbaka till barndomens fortfarande helt igenom magiska värld.

På den tiden gick det att öppna en bok och nästan rent fysiskt försvinna in i den. Ett ögonblick tog det att förflytta sig till Beorns sal. Utanför det timrade huset fanns en farlig värld, men framför brasan, bland pipröken och historieberättandet, härskade tryggheten. Jag fantiserade ofta om att också jag, någonstans, på något sätt, hade en magisk kraft. Kanske var den bara dold för mig.

I höstas stod jag framför tavlorna på MoMA i New York. Hela den moderna konsthistorien finns i det här huset. Ändå marscherade jag snabbt förbi Picasso, Chagall och Rauschenberg. Jag var på ett märkligt humör, trött på all modernitet. 

Det var först framför Monets näckrosor som jag stannade. Jag satte mig ned och blickade in i den där långa väggen av dova färger. Jag hade all världens konst inom räckhåll men fastnade i verket som finns på varenda kylskåpsmagnet världen över. 

Någonstans inom mig skäms jag djupt över min dragning till rosa solnedgångar, mörkgröna dimbeslöjande skogsluttningar och franska näckrosdammar. 

Men det är som med språk. Efter mitt eget namn och apa har jag strävat efter alla de där orden som man kan använda för att beskriva brassken, piprök och storleken på Bilbo Baggers näsduk som han tursamt nog fick med sig från Baggershus när han i all hast blev lurad ut på äventyr av Torin Ekenskölde.

Jag blev en nostalgiker och en romantiker med dragning åt det vemodiga.

Men även om jag redan då, med den tjocka boken i mina åttaåriga händer, hade vetat vad den skulle göra med mig skulle jag inte tvekat en sekund. Jag skulle öppnat den med samma iver.