En ful ovana blir en annan

Förra veckan bekände jag min fula ovana att dagligen titta hur min bok har gått på Akademibokhandeln. På Johns inrådan har jag förtryckt mitt tvång. Men som alltid när man täpper till något pyser det ut någon annanstans. Oftast på internet. Nu besöker jag flera gånger om dagen Bokus, Bokia och Adlibris för att se hur boken går.

Ser nu att den ligger nummer 5 på Bokus lista över fackböcker. Det glädjer mig. Men sedan börjar jag tänka, hur länge då? När börjar den falla på listorna? Det är ju ett ofrånkomligt faktum och Flagellanten inom mig vill bevittna denna långsamma död.  Jag sticker ner näsa i det och inväntar den digitala förruttnelsen.

Ut ur grottan

Jag läser Anders post om vad summeringen av en veckas bloggande har visat. Ett uppror växer inom mig.

Att ringa ut det gamla! Det var ju det allt handlade om! Anders. Vi bryter det här nu. Du, jag och Alain de Botton. Nya perspektiv.

Beslutsamt reser jag mig från stolen, springer ned för trapporna ut på Kornhamnstorg. Solen sticker i ögonen. Jag känner mig som Orvar, precis räddad från Katlagrottan.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket. Men så kommer eftertanken rusande. Vad ska jag fylla mina tomma händer med?

Det blir det vanliga. Tre för tio.

Sen går jag upp för trapporna igen.

Det som skiljer oss åt

Vad säger ett par skor om en människa? Klas och jag delar många intressen, men inte skor. Klas har runda skor, jag har spetsiga. Det skulle vara mycket märkligt om Klas en dag vandrade in på kontoret i spetsiga skor. Jag kan tänka mig miljoner ting som skulle ske före det. Klas har ett par Red Wings. Betydelsen av dessa skor kanske bäst kan illustreras med Olle Ljungströms ord när vi träffade honom förra veckan: “Det enda som skiljer människan från djuren är ett par Red Wings.”

Jag delar inte Olle och Klas romantiska hyllningar av amerikanska arbetarkängor, jag gillar riktiga skor. Om de arbetar i hamnen, hänger jag nog mer i stadshuset. Jag anser själv att “klacken” är ett evolutionärt framsteg värt att bejaka. Våra platta fötter passade utmärkt uppe bland grenarna, men väl på marken lyfter klacken oss över djurriket. Jag har testat gympaskor utan klack, men det har alltid känts ovärdigt. Som om jag inte hade några skor alls. Jag kände mig naken och oskyddad.

För att det inte ska utbryta krig mellan klerkerna och krämarna har vi infört någon slags maoistisk klädkod här på kontoret. Det har för tillfället lindrat konflikten mellan de spetsiga och de runda.

Punctum saliens

Igår kom Eric och jag till en insikt efter en drygt veckas bloggande: våra liv är inte så roliga. Visst, vi hade anat det tidigare. Men när man scrollar igenom sina senaste 200 timmar av livet inser man att det mesta går på repeat, att stunderna för vila och njutning är få. Att tiden är en juicepress. Därmed inte sagt att vi är bittra, våra tacksamhetstest visade höga siffror - åtminstonde Erics. Lite förenklat kan man väl säga att vi trivs med våra jobb, men sedan…

Här kommer vi förmodligen till den springande punkten i det här projektet. Vart går vi nu? Hur levar man mer? Kanske lösningen är att njuta mer på jobbet. Nytta och nöja, som man brukar säga. Vi har satt John på uppgiften.

Kanske kan också Alain de Bottoms  nya bok The Pleasures and Sorrows of Work hjälpa oss.

Genom natten

Jag är en ensamvandrare. En känsla av ägande sprider sig i kroppen på väg hem längst med Katarinavägen. Klockan halv ett på natten är staden min. Bara min.

Bakom mig har jag precis lämnat en trettioårsmiddag fylld av barndomsminnen. Jag och två föräldrar hamnade i ett samtal som kretsade kring min egen ungdom.

Ni hade en sådan fantasi! Ni levde i en egen värld! Men lite speciella var ni allt.

Tidigare under kvällen hade en av mina äldsta vänner hållit ett tal om scouterna och alla äventyr vi delat tillsammans med den nyblivne trettioåringen. Vi kände en sådan frihet på den tiden. En gång gjorde vi en film om vampyrer. En annan gång vandrade vi i skogen en hel natt. En gång trodde vi att vi skulle kunna klara oss i vildmarken en hel vecka med endast en säck potatis som proviant (skulle den inte räcka hade vi en nödplan - torka ekollon, mala dem till mjöl för att sen baka ekollonbröd över en öppen eld). 

På vägen hem genom natten möter jag ett bekant ansikte. Bruno. En gång skrev han någon väldigt vackert om att vara ung. 

Om mig finns nedtecknat
Att jag som barn
Stack in mina armar i askträdets skugga
Och drogs till vinden
När den rasslade som pilskaften i ett koger

Precis så var det.

Lång dag

Klockan är 22.03. Dagen har varit lång.

Dags för ännu ett jobbmöte.

På andra sidan

En kollega kommer in. Det är vansinne. Jag fastnade i en snöstorm! 

Några minuter senare ringer det på min mobil. Kom ut hit! Vi blir solbrända här. 

Jag sitter stilla kvar. Livet pågår på andra sidan av en tjock persienn. Är det bättre på andra sidan? Svårt att säga. Annorlunda, kanske sorglösare. 

Ofta känner jag mig som en veteran nyss hemkommen från kriget. Under alla år i skyttegraven var jag den som längtade hem mest av alla. Allt jag ville var att få lugn och ro. Ligga på kabelgattet, rökandes Fem Blå Bröder, tänkandes på intet.

Men när jag nu är hemma igen vantrivs jag. Allt känns meningslös. Jag vill tillbaka.

Så tänker jag och återvänder till mina sysslor. På något sätt känns allting mer innehållsrikt i skuggan. Har inget svar på varför det är så.

Lugna gatan

Min lunchhobby idag har varit att stalka Kristina Lugn medan hon med vaggande gång och dragandes långsamma bloss på sin cigarett spatserade genom Gamla Stans gränder. Som svårkulturell livsnjutare är hon en förebild, speciellt när hon säger saker som:

“De flesta jag känner lider helt i onödan. Sådan är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare.”

Veckans Höjdpunkt

Mina grundvalar ruckades igår kväll. Svejks traditionsenliga måndagsmeny var tillfälligt utbytt. Min nätta måndagsost fick ersättas med den mer bastanta vanliga osten. Det var förvirrande. 

Samma desorientering kände även min mage. När jag hade ätit upp tre fjärdedelar av maten sa den stopp. Jag kunde inte få ned en bit till. Servitören såg på mig med klentrogen blick. Aldrig tidigare har jag lämnat kvar ost på tallriken.

Jag försökte förklara att min kropp är lika fasthäftad vid fasta linjer som mitt huvud. Men att ge sin livsfilosofi klangbotten i en stimmig matsal på Östgötagatan är inte det lättaste.

Jag och Yoga var trötta. Badmintonträningen hade varit tung. Mitt blodsocker var lågt. Vi väntade på maten, blickade ut i intet och hade inget att säga varandra.

Men som alla andra gånger skedde en förvandling. Till en början var vi som två rostiga kugghjul som försökte haka i varandra. Osten blev vårt smörjmedel.

Och i takt med att vår sena middag fortskred steg humöret. Jag bekände mig kärlek till Per Svensson och hans världsbild. Befinner vi oss ändå inte i den bästa av världen? Kan finanskrisen vara en konstruktion skapad för att vi människor endast kan känna oss levande i undergångens närhet? Yoga smulade, i vanlig ordning, ned mina funderingar till damm. 

En timme senare trädde vi gemensamt in i operans värld. Jag berättade om den klaustrofobiska känslan som infinner sig på tredje radens första bänk. Ska vi verkligen se Ragnarök på Kungliga Operan en sista gång blir det parkett. Det var i alla fall min ståndpunkt.

Det var en helt vanlig måndagskväll. Den vanligaste av dagar. Vi pratade om undergång och Terje Stensvold.

Ensam på vägen hem blåste det motvind. Ostens förtrollning var bruten. Jag kände mig allt annat än levande då en dikt av Strindberg dök upp i mitt huvud.

Jag ligger på kabelgattet
rökande “Fem blå bröder”
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!

Morgonrutiner

Vaknar med ett ryck. Hinner inte läsa tidningen. Inte heller äta frysta hallon med fil. 

Står i badrummet. Här går det snabbt. Tar på mig samma kläder som jag hade igår. De ligger i en hög på soffan.

Så är jag framme vid ytterdörren. Ett par skor. Det är allt jag äger. Skosnörena håller på att tvinnas sönder. Hålen i sulorna tillåter mig inte att gå i slask.

Det är ändå så här jag vill leva. Inga onödiga val.