Mat

Jag vet att många värjer sig för att kalla mackor för riktig mat. Men det här är det bästa jag vet. Det finns inte en dag som jag inte äter hos min själasörjare.

I dessa tider av nya idéer kring kost - är det här värre än Tre För Tio?

Tre farliga frågor II

Tre frågor jag bör ställa till mig själv, men inte riktigt vågar svara på.

1. När jag ska berätta vad jag tror på, egentligen?

2. Ljög jag i Johns tacksamhetstest?

3. Varför känns det så ofta som att det enda jag vill säga glimmar utom räckhåll som silvret hos pantlånaren?

En sak är jag däremot fullständigt övertygad om. Jag är en klerk.

Slut

Under en tid har min personliga ekonomi varit i gungning. Jag har lämnat in mina enda två par byxor på lagning flera gånger om. Några nya har jag inte råd att köpa.

Det positiva är att jag hamnar i ett liv med dogmaregler. När jag inte kan konsumera tvingas jag utnyttja allt jag redan äger till max.

I morse märkte jag att jag hade svårt att knäppa översta knappen. Det var som om byxorna krympt under natten.

Och då vet jag. Inga fler Tre För Tio.

Tre farliga frågor

Tre frågor jag bör ställa till mig själv, men inte riktigt vågar svara på:

1. Är jag en krämare eller en klerk?

2.  Varför älskar jag att plåga mig själv?

3.  Har jag blivit mer nonchalant sedan jag skaffade glasögon?

Ang den senare, omgivningen är inte direkt Falcon Crest längre. Världen är vackrare i vaselin.

Ett rum med utsikt

Jag har ett annat kontor också. Där är stolen kall. Jag är nog inte där så ofta som jag borde. Kanske har det med utsikten att göra?

Tillbaka

Det finns en lucka i mitt liv. Det är en lucka av ljus och vidder. Längst med Katarinavägen ned till Slussen sträcker den sig. Här går jag varje morgon, i medvind och motvind. I morse var det vindstilla.

När jag förut jobbade i Radiohuset fick jag ibland åka taxi till jobbet. Då började arbetsdagen klockan fem på morgonen. Kvart i åtta var det sändning. Att sitta i taxibilen med en taxichaufför som var uppe sent medan jag själv var vaken extremt tidigt var en studie i ensamhet. På våren var det soluppgång när vi åkte längst med Skeppsbron. I öster lyste det rött. 

Jag minns hur jag varje gång fixerade blicken vid horisonten och tänkte. Det finns ett annat liv. Hade taxichauffören vänt sig om och frågat om han skulle köra mig dit hade jag sagt ja direkt. 

Efteråt när jag stapplade ut från Radiohusets svängdörrar vid lunchtid ville jag verkligen inte ha något ogjort. Jag hade klarat mig igenom morgonens ensamma arbetstimmar. Och de flesta gånger hade det gått bra. Men känslan av att det fanns en annan värld långt ute i skärgården, där inloppet till Stockholm började, satt kvar i kroppen.

Just den här morgonen känner jag samma sak. Jag jobbade sent igår. Jag är en timme försenad när jag går längst med Katarinavägen och det är vindstilla.

Jag kommer ner till Slussen och ser vårt hus, det starkast lutande huset i hela Gamla Stan. Något drar mig tillbaka. Jag måste dit. Jag vill dit. Jag vill lösa alla problem som hopade sig igår kväll.

Om det inte varit för lysrören i taket tror jag nästan att det skulle gå. Luckan av ljus och vidder är härmed stängd.

Ibland måste jag vara usel. Men sedan skiner jag.

Gör sista rycket på nya numret av Konstnären nu. Sedan ska jag falla ner och dö för en stund. Jag vet inte om alla göra så, men jag har ett behov av uppgång och fall.  Ibland släpper jag bara greppet och faller handlöst mot livets botten. Jag ligger apatisk i min säng i dagar och stirrar i taket. Jag äter snabbmat, svara inte i telefon, fantiserar om onda saker och bryr mig inte om någonting. Jag är lat, usel, eländig, elak. Jag singlar långsamt ner som en svartnande dunfjäder. Men så plötsligt, slår jag i bottnen. Jag reser på mig. Jag studsar tillbaka.

Vid återkomsten är jag inte mig lik längre. Jag är vänlig, lycklig, duktig. Äter rovor, betalar räkningar, dammsuger, diskar, skickar presenter, älskar.

Jag faller och reser mig igen. Sunkar ner mig, och sedan skiner jag. Jag måste bli smutsig, dåligt, lat för att sedan kunna ta mig vidare. Varje sådant tillfälle är en reningsperiod.

Jag måste åderlåta medelmåttigheten.

Natt

Det är något särskilt med onsdagskvällar här på kontoret vid Kornhamnstorg. Många redaktioner jobbar sent, det finns liv kvar i rummen även efter middagstid. Jag älskar känslan som infinner sig. Återigen, jag associerar till ett scoutläger. Med mörkret kommer vi närmre varandra. 

Några går och äter middag tillsammans, någon bestämmer sig för att bygga om i studion. Det känns som om vi sitter i köket på en fest och jag hamnar i en lång diskussion om zodiaken. 

Alla sex i vårt rum är jordtecken. Jag försöker värja mig från att återigen bli utmålad som den trygge oxen. Den trygge oxen som långsamt drar sig framåt. Jag skulle så gärna vilja säga något om äventyrlighet, men inser att det mesta är drömmar. 

Fast vad gör det. Kvällar som de här kan jag jobba hur länge som helst. Våra datorskärmar glimmar som lägereldar. Allt vi säger till varandra kommer sitta kvar på ett speciellt sätt. Det är nattens logik.

Timmarna går, en efter en släcker skrivbordslampan och packar ihop. Varje person tar med sig en liten bit av vår gemenskap hem. 

Till slut är jag ensam kvar. Jag är det ensamma jordtecknet. Oxen vid plogen.

Jag är ingen myra. Jag är en stekel

Jag har alltid känt samhörighet till myrorna. När jag var i tioårsåldern gjorde jag ett försök att kartlägga skogens myror. På en karta markerade jag alla myrstackar jag fann, och med en kamera tog jag suddiga bilder av deras arbete. Jag har ännu en liten hög med oigenkännliga fotografier i brun ton någonstans. Jag var en myra.

När jag blev äldre började jag inse att jag inte riktigt hörde hemma i stacken. De andra myrorna började misstänka mig. Jag började känna mig obekväm bland barren. Jag växte annorlunda, mina ben hårdnade och plötsligt fick jag vingar. Snart tvingades jag inse att jag nog inte var en myra. Jag lämnade stacken för en rotlös tillvaro bortom skogen. Det var först under en ensam natt i München häromåret som jag hittade hem. Det var det här klippet som fick mig att inse. Jag var ingen myra. Jag var en stekel.