Mina koftor

Går jag tanklöst in i en klädbutik står jag plötsligt med en kofta i handen. Det bara händer. Jag dras till koftor, de till mig. Det är så. Jag har kanske ett tiotal koftor i min garderob. Det finns någonting i koftans natur som tilltalar mig trots att jag inte alls passar i koftor. Jag har inte den veka benstomme som bäst bär upp en kofta.

Problemet hade kanske inte varit så stort om jag bara köpte billiga koftor. Men så är det inte. Jag dras till de mjukaste, burrigaste och tantigaste koftor man kan tänka sig. Jag smeker kashmir som en katt. Får hjärtklappning ifall knapparna är av pärlemor eller när någon detalj som guldbroderier pryder koftan. På sistone har det spårat ur, jag köper koftor som jag inte ens vågar gå ut med. Inte bara för att de fäller som en katt, utan för att att jag ser så enfaldigt löjlig ut i dem. Det ser ut som jag bär päls.

Men njutningen av att bära dessa lyxiga varma koftar är för stor för att stå emot. Ensamma kvällar, när ingen ser, plockar jag ut någonting hårigt från garderoben och tillfredställer mig själv.

Smisket och det bortomsliga

I helgen gjorde vi ett stopp på US Video. Eller rättare sagt, inte jag. Jag vågade inte. Tanken med den här bloggen var att den skulle tvinga mig att göra nya saker. Men jag är nog inte redo ännu. När jag stod vid ingången till denna dungeon vände jag och staplade lite medtagen till Nalen Bar. Som jag tidigare skrivit är jag prydd. Inte så att jag skäms. Jag är snarare rädd för bilder. Otäcka bilder som ska bränna sig fast. Som jag inte kan bli av med. Som smutsar ner. Som klibbar sig fast.

Mitt sällskap kom tillbaka med en piska. Den fick mig att tänka på Hans Scheikes smiskterapi. Läser på hans sida att du via smisket:

“förs in i en mental värld som är bortanför den vanliga vardagliga världen. Smiskande för till “det bortomsliga” som är nödvändigt att få uppleva för att vi skall kunna klara av allt det vi måste den mesta tiden av våra dygn och våra liv. Natursmiskets alla olika moment för snabbt in i undermedvetna skikt och gränsöverskridande nya och annorlunda förnimmelser och känslor.”

Låter lite som målet för Sorglösheten. John det kanske är dags att ordinera lite in natura?

Skräcken

Jag börjar att flyta samma efter helgen, stelna som ljummet gips. Min kropp har sprickor, men min själ är ren som alabaster. Det har varit en sådan där helg där nätter och dagar har flutit samman. Där man hela tiden funnit sig sittande vid något bord med ett vinglas. Ett enda blurrigt ögonblick där den absoluta rädslan är att upptäcka att glaset helt plötsligt vore tomt, att vännerna har gått hem, att kreditkortet förblött.

En vän kallar det “sängskräck”. Att aldrig gå hem, aldrig sluta dricka, aldrig sluta skratta. Man vill knaga på varje minut. Jag minns sällan hur dessa dagar slutar, de rinner ut. I lördags vaknade jag på en soffa, det kändes som ett misslyckande. Jag minns inte att jag somnade. Jag ville inte det. Förtrollningen hade ju brutits. Timmar var förslösade som utspillt vin.

Vi reste oss och fyllde på glasen. Men vi visste att det otänkbara slutet hade kommit närmre. Ingen talade om det. Men  shotsen blev fler, vinglasen djupare, njutningen girigare. Aldrig dricker man så hungrigt som på söndagar. Horror. Horror.

Kisa i fyra vädersträck

Jag sitter framför en öppen spis. Utanför fönstret breder en dimma ut sig över snötäckta åkermarker. På fjorton timmar i Kisa har jag upplevt mer än tre veckor i storstaden. Någon sa att livet på landet är händelselöst. Det är en lögn.

Det blev ett bilsafari i fyra vädersträck. Ett husbygge, Nilssongården, helgmålsbön i Oppeby kyrka samt besök vid ett moment över arbete som fick den mest hårdnackade karriäristen att på böja på ryggen. 

Mer om allt senare. Måste lägga på ett till vedträ på brasan nu.

Tidig morgon

Endast en tanke finns i huvudet när jag vaknar. Hur mår Anders? Behövde han betala något pris för att få marmorn i kroppen att återgå till sitt sorglösa sandlika urtillstånd?

Jag tar letar efter datorn på golvet i sovrummets halvdunkel, fäller upp skärmen och ser ännu en gång bilden som ger uttrycket Let’s Dance en ny innebörd. Det är omslaget till en roman. Eller kanske ännu mer en sådan där “inspirationsbild” som man tvingas skriva en novell utifrån på inträdesprovet till journalistutbildningen. Till uppgiften finns några omhändertagande frågor från provledningen bifogade. Tanken är att de ska få in de nervösa blivande journalisterna på rätt kreativt spår. Vad tror du hände efter bilden togs? Vad tror du har hänt precis innan?

Jag vaknar en timme innan alarmet på mobilen går igång. Det är en trend när jag har mycket att tänka på, funderingarna väcker mig tidigt. Jag utnyttjar inte tiden på bästa sätt (eller gör jag det?). I sängen ligger jag och ser om Rymdimperiet slår tillbaka. Hur många gånger har jag gjort precis så här? Hundra? Två hundra? Filmen sitter i min ryggmärg och vant spolar jag fram och tillbaka mellan de enda scenerna som ännu intresserar mig. Det är de med Darth Vader eller rymdskepp. 

En timme senare sitter jag på tåget ned till Kisa. Jag ska träffa Tårtan. Sedan i julas har han befunnit sig i exil på landsbygden. Han har gjort det alla pratar om på söndagskvällarna. Man borde dra till landet och skriva en bok.

Jag ser fram emot att se runstenar, magiska ekar och ett fantasifullt paraplyställ. Till det - kanske lite fisksoppa.

Mitt i natten

Till slut kom Roger ned från vinden. Vi åt en middag som gjorde mig mätt fram till nästa geologiska tidsperiod.

Sen ringde Skägget. I hans ficka fanns ölbiljetter i form av kapsyler. De var fler än sandkornen i Kalahariöknen. 

Efter det. Ost.

Nu sitter jag i soffan, röker Fem Blå Bröder och tänker på intet. Allt känns bra.

Utanför stormen

Snöstorm. Sitter framför samma dator som stulit all min tid den senaste tiden. Spridda tankar på bordet. Arvo Pärt i högtalarna.

Golvet sluttar där jag sitter. Min kropp har fått samma lutning. Några grader åt vänster. Det är min nya siluett. Om Anders är marmor är jag deg. En staty av deg.

I morse vaknade jag två timmar före väckarklockan. Jag drömde att jag spelade mot Ola Salo i Jesus Christ Superstar. Scenen var ett tunnelbanespår och vi fick hela tiden avbryta våra duetter för att kasta oss i säkerhet för de förbipasserande tågen. Med ett ryck vaknade jag. En känsla av drömmen har suttit kvar i kroppen under dagen. Något kommer susande och jag tvingas att kasta mig undan. 

Uppe på vinden sitter min kollega och ljudtekniker. Om en halvtimme kommer han komma nedrusande för trätrappan. Jag tror att han har förmågan att knåda den här degen till något matnyttigt. Ibland berättar han om sin ungdoms äventyr. Jag skrattar så att jag inte får luft. En gång, det var på New Yorks bästa restaurang, fick en skröna om ett urspårat luciatåg mig att helt tappa fattningen. Jag var tvungen att dyka ned under linnedukarna med händerna för öronen. 

När han snart kommer ned och säger att veckan är över hoppas jag att han ska berätta en sådan där historia.

Före stormen

Snöstorm. Ett par nya kostymbyxor på sängen. En bukett tulpaner på bordet. Kitsuné-mix i högtalaren. Ikväll kommer det hända något. Mina ådror är förstoppade av svårmod. Jag har stelnat till en marmorstaty. Det stramar när jag går. Nu kan jag bara botas av glitter och shots.

Snart ska jag ge mig ut i stormen för att söka efter sorglöshetens Yoda.  Min mästare. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer nå hennes nivå. Jag är ibland lika rastlös som Luke, men ikväll kommer jag vara flitig. Hon har något mycket viktigt att lära mig. I zen-buddhistisk anda lär hon ut att “allt vi har är nuet”. Och ikväll kommer jag lyssna.

Om hämnd

“Det finns inget som lite rätthaveristeri innan lunch”, säger Klas förnöjt och skickar iväg någon slags stämningsansökan till någon stackare för att kräva pengar för att personen har förslösat Klas tid. Jag tror genom att han råkade ringa Klas eller skicka fel brev till honom, eller något.

Jag ser oroligt på honom, inte för att jag tvivlar på hans psykiska hälsa utan för att jag vet att jag själv har det där inom mig. Det har inte riktigt vaknat till liv ännu, vilket jag är tacksam för. Men någonstans där inne bakom nerver och celler ligger ett outgrundligt hämndbegär och pyr.

Jag hatar att erkänna det, men jag gillar att hämnas. Det låter förmodligen sjukt, och kanske är det. Men jag blir aldrig så kreativ som när jag ska hämnas på någon. Naturligtvis tyder det stora antalet “smarta” hämndthrillers på att jag inte är så ensam som jag vill tro.

Men jag är väldigt medveten om det. Jag förlåter nog aldrig riktigt. Jag sparar personer på min mentala svartlista för att invänta rätt tillfälle. Jag kan vara trevlig mot dem, le mot dem, tala med dem för att sedan en dag…

Nu är det så att jag skulle vilja stryka några namn från listan. De förtjänar inte riktigt att stå där. Deras oförätter är i den vidaste mening små. Men det känns inte riktigt som om det verkligen står i min makt att sudda. Det är märkligt.

Jag inväntar med skräck den dagen då jag ockuperar Tv4 med en bulldozer bara för att de inte sänder eftertexterna på Battlestar Galactica.