Om hämnd

“Det finns inget som lite rätthaveristeri innan lunch”, säger Klas förnöjt och skickar iväg någon slags stämningsansökan till någon stackare för att kräva pengar för att personen har förslösat Klas tid. Jag tror genom att han råkade ringa Klas eller skicka fel brev till honom, eller något.

Jag ser oroligt på honom, inte för att jag tvivlar på hans psykiska hälsa utan för att jag vet att jag själv har det där inom mig. Det har inte riktigt vaknat till liv ännu, vilket jag är tacksam för. Men någonstans där inne bakom nerver och celler ligger ett outgrundligt hämndbegär och pyr.

Jag hatar att erkänna det, men jag gillar att hämnas. Det låter förmodligen sjukt, och kanske är det. Men jag blir aldrig så kreativ som när jag ska hämnas på någon. Naturligtvis tyder det stora antalet “smarta” hämndthrillers på att jag inte är så ensam som jag vill tro.

Men jag är väldigt medveten om det. Jag förlåter nog aldrig riktigt. Jag sparar personer på min mentala svartlista för att invänta rätt tillfälle. Jag kan vara trevlig mot dem, le mot dem, tala med dem för att sedan en dag…

Nu är det så att jag skulle vilja stryka några namn från listan. De förtjänar inte riktigt att stå där. Deras oförätter är i den vidaste mening små. Men det känns inte riktigt som om det verkligen står i min makt att sudda. Det är märkligt.

Jag inväntar med skräck den dagen då jag ockuperar Tv4 med en bulldozer bara för att de inte sänder eftertexterna på Battlestar Galactica.